På 1970-talet bar socialdemokratiska partiaktivister en röd nål. Den marknadsfördes som en diskret signal ”partivänner emellan”. Jag kom att tänka på nålen under höstens S-turbulens, som i hög grad kokar ner till intern maktkamp. Inte för att det var bättre förr. Partimöten har aldrig varit kramkalas. Interna strider hör till politikens vardag, S har aldrig varit något undantag. Skillnaden är att ledande S-företrädare nu tar heder och ära av varandra inför öppen medial ridå.
Spänningarna mellan vänster och höger är lika gammal som arbetarrörelsen själv. Under långliga tider präglades det inre livet av konflikterna mellan gestalter som Per Albin och Zeth Höglund. När den senare beviljades återinträde i Socialdemokraterna 1926 efter ett kommunistiskt äventyr röstade Per Albin emot i partiets VU. Han fick dock böja sig för en majoritet som ville låta udda vara jämnt. ”Partivännerna” var alltså inte alltid på vänskaplig fot med varandra på den gamla goda tiden.
Under efterkrigstiden präglades S av en exceptionell kontinuitet. Partiet innehade inte bara regeringsmakten. Partiledarposten gick i arv. Tage Erlander skolade själv sina två efterträdare Olof Palme och Ingvar Carlsson. De representerade en femtioårig röd tråd; från 1946 när Erlander tillträdde till 1996 när Carlsson avgick. Partiets maktpolitiska centrum var extremt starkt och uppfattades stå över vänster och höger. Framgångar och maktinnehav ledde till att hälsan teg still och la en lugnande hand på olika konfliktungar.
Nu är kontinuiteten bruten. Vi har fått presidentliknande partiledarskiften där en ny ledare lyfter in sina egna förtrogna, samtidigt som de gamla lämnar mer eller mindre förbittrade. Göran Persson blev partiledare i stället för Mona Sahlin och valde att tydligt distansera sig från Carlsson och Palme, särskilt på det utrikespolitiska fältet.
Sahlin bidade sin tid och blev tio år senare partiledare och markerade tydligt att hon var en annan partiledare än Persson. Många av Perssons rådgivare försvann från partiets centrum. Pär Nuder lämnade scenen. Och i samband med att Håkan Juholt blev partiledare våren 2011 rensades flera centrumfigurer i Sahlins team ut. Ylva Johansson och Thomas Östros kastades ut från VU. Sven-Erik Österberg fick inte fortsätta som gruppledare. Ett nytt gäng tog plats i maktens centrum.
Dessa partiledareskiften har skapat en ryckighet i rörelsen. Latenta spänningar mellan höger och vänster, grundlagda i SSU, har underblåsts. Partiets strukturella försvagning leder dessutom till att hälsan inte längre tiger. Fiender identifieras hellre i de egna räjongerna än i motståndarlägrets allt starkare brigader.
Under 1960-talet gick högern kräftgång. Under svaga partiledare som Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg halverades röststödet. Trots att partiet bytte namn till Moderaterna var konflikten mellan ljusblå och mörkblå av stadigvarande karaktär. Historiens trumma slog i takt med arbetarrörelsens och vänsterns politiska projekt.
Om inte 2010-talet ska bli för vänstern vad 1960-talet var för högern är det hög tid för socialdemokratin att ta sig samman. Röststödet är faktiskt ännu inte halverat, fallet kan fortsätta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
