Förlegade dogmer klamrar sig fast och skapar en kultur där lösningen reduceras till striktare amorteringskrav. I stället krävs en ny ekonomisk modell och politisk dådkraft.
Finansinspektionen har sänt en signal till det svenska folket. Eller i varje fall till bostadsrättsinnehavare och villaägare. Det är dags att betala nu. Amortera! Tongivande ekonomers återkommande varningar har gett resultat. Hushållens skuldsättning har rakat i höjden. Bostadspriserna i de stora städerna fortsätter att öka.
Men är receptet det rätta? Häller vi bensin eller vatten på elden? Och bekämpar vi inte bara symtomen istället för att ta itu med orsakerna till obalanserna?
I grunden bottnar detta i rädslan för en kommande finanskrasch. Erfarenheterna från 1990-talet spelar härvidlag en avgörande roll. Kredit- och valutaavregleringen hade byggt upp en finansiell bubbla som sprack med buller och bång. Sverige var i ett mycket allvarligt läge. Det var vår Greklandskris.
Detta skapade en ny konsensus om en fiskal konservatism, behovet av sanering av statens finanser och hårda budgetregler. Finanskrisen 2008 har spätt på oron om att det återigen kan finnas dolda svarta svanar i vassen eller i det finansiella systemet. Finansinspektionen påpekar visserligen att dagens skuldnivå inte är problemet. Det är en fortsatt påbyggnad av skulderna som är hotet.
Amorteringskrav är fullt rimliga, om de utformas på ett vettigt sätt. Men just nu håller vi i kombination med bolånetaket på att bygga upp en klass- och generationsbarriär i bostadssektorn. Och det stora problemet är att utbudet av bostäder i de stora städerna är för lågt. Det byggs för lite.
Att bygga mer är långsiktigt det enda sättet att dämpa prisutvecklingen. För varför har hushållens skulder ökat? Som ett resultat av 90-talskrisen avvecklades den svenska bostadspolitiken. Statliga subventioner hade tidigare gjort det ekonomiskt möjligt att bygga hyresrätter. Allt detta försvann utan att ersättas av någon annan politik för att möjliggöra byggande.
Sedan avlövades de kommunala bostadsbolagen och gavs strikta kommersiella riktlinjer. Resultatet blev att bostadsbyggandet sjönk som en sten. Särskilt av hyresrätter. När Sverige återhämtade sig har byggherrarna framför allt byggt bostadsrätter, vilket har varit ett snabbare sätt att få avkastning på investeringar.
Den som köper en bostadsrätt lånar pengar. Vilket ökat hushållens skuldsättning. Till detta kommer omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter. Vilket (just det) ökat skuldsättningen. Man kan säga att skuldbördan förflyttats från privata företag och allmännyttiga bostadsbolag till att hamna i hushållens knä. Vilket blivit den medvetna eller oförutsedda effekten av fattade politiska beslut.
Den snabba urbaniseringen innebär vidare att människor flyttar från mindre orter (där många tidigare bott hemma eller i hyresrätter) till stora städer. I allt högre grad köper de då ett eget boende. Och tar lån. Vilket (just det) ökar skuldsättningen. Allt detta driver upp priserna och tillgångsvärdena i bostadsbeståndet.
Både höger och vänster kan förenas i en kritik mot den här utvecklingen. Vänstern är på goda grunder kritisk mot dagens finansiella kapitalism i vilket tillgångsvärdeökningen i bostadsbeståndet kan sägas vara en del. Högern på sin kant slår vakt om sina monetaristiska dogmer och sin fiskala konservatism.
Men i grunden handlar det om en kris för den ekonomiska doktrin som dominerat de senaste decennierna. Den etablerades som en sanning efter 1970-talets kris för keynesianismen. Framför allt på grund av den samtidiga ökningen av både arbetslöshet och inflation. Nu sattes fokus på att få ner inflationen. Detta banade väg för monetarism och nyliberalism.
Nu på 2010-talet står vi inför ett nytt dilemma. Vi har låg inflation, närmast deflation, och samtidigt hög arbetslöshet. Europa står och stampar. Vi har för låga investeringar, såväl produktiva privata investeringar som offentliga satsningar. I fråga om bostadsinvesteringar är Sverige jämfört med våra grannländer de senaste 20 år sämst i klassen. Vi har ett för lågt bostadsbyggande. En kontrollerad inflation skulle göra situationen mycket mer hanterlig.
I stället ser vi hur förlegade dogmer klamrar sig fast. Det skapar en kultur av minskade förväntningar och krympta horisonter, där lösningen reduceras till striktare amorteringskrav. I stället krävs en ny ekonomisk modell och politisk dådkraft.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
