kolumnen Det är inte invandringen som är ödesfrågan för många EU-länder. Det är utvandringen och den låga viljan att skaffa barn, skriver Jonas Sjöstedt.
1989 hade Sverige runt 8,5 miljoner invånare. 2020 hade vi runt 10,1, höga födelsetal och många invandrade gör att vi har hög befolkningstillväxt jämfört med andra länder i Europa. Litauen hade 3,7 miljoner invånare år 1989, stor utflyttning och låga födelsetal gjorde att landet hade 2,7 miljoner invånare 2020. Litauen har förlorat mer än var fjärde invånare.
Inte ser det mycket bättre ut framöver, FN:s prognoser pekar på att Litauen kan ha 2,1 miljoner invånare år 2050 medan Sverige då beräknas ha runt 11,4 miljoner invånare. Det är svårt att göra säkra prognoser på längre sikt, men det väckte uppmärksamhet i Litauen när FN förutspådde att befolkningen skulle krympa till 1,5 miljoner i slutet på århundradet. Det är bara 40 procent av den befolkning landet hade när det åter blev självständigt efter Sovjetunionens kollaps för 30 år sedan. Om Sverige hade haft samma befolkningsutveckling som Litauen hade vi haft runt 6,2 miljoner invånare år 2020, 4,8 miljoner år 2050 och knappt 3,5 miljoner år 2100.
Exemplet visar den helt dramatiska befolkningsminskning som sker i stora delar av Öst- och Centraleuropa, det trots att medellivslängden samtidigt har ökat i flera länder. Befolkningarna växte under efterkrigstiden och var i de flesta av länderna som störst runt 1990, sedan vände det ned. Litauen är inte unikt. Siffrorna ser katastrofala ut även i Lettland, men lite bättre i Estland. Befolkningen minskar dramatiskt även i Kroatien, Bulgarien och Rumänien. Rumänien hade fler än 23 miljoner invånare 1989, nu har landet drygt 19 miljoner invånare som beräknas vara runt 16 miljoner år 2050.
Siffrorna är i underkant, en del av befolkningen som bor i de berörda länderna arbetar stora delar av året i andra delar av EU, de arbetar i jordbruket, kör lastbil, bygger hus och tar hand om våra äldre. Läget förvärras av att det till stor del är unga i produktiv ålder som flyttar. De som ska bilda familj och få barn. Kvar blir många äldre. I de nya medlemsländerna i EU växer hundratusentals barn upp med sin farmor eller mormor medan föräldrarna har åkt västerut för att försörja sig och sina barn. Nya ekonomiska kriser, likt finanskrisen 2008–2009, påskyndar utvandringen. Krisens effekter märktes tydligt, inte minst i Baltikum. Men även från eurokrisländer som Grekland, Portugal och Irland emigrerade många unga under krisåren.
Samma länder som har låga födelsetal tar emot få invandrare och få invandrare söker sig dit.
Några av EU:s nyare medlemsländer har klarat omställningen bättre, Slovenien och Tjeckien tillhör dem, där har befolkningen inte minskat. Det är länder som haft lägre arbetslöshet och bättre välfärd än flera av sina grannar. Men de är undantag, även Polen och Ungern tappar befolkning om än i lägre takt än Litauen och Bulgarien. Prognoserna framöver ser dystra ut. Samma länder som har en stor utvandring har också låga födelsetal.
Det är ingen tillfällighet att regeringarna i Polen och Ungern försöker öka barnafödandet med politiska kampanjer och ekonomiska stimulanser. De krympande befolkningarna påverkar stämningen och politiken i länderna. Det blir en känsla av att nationens och befolkningens framtid är hotad. Det är en känsla som kan exploateras i politiken, inte minst i den våg av högernationalism som präglar flera av länderna.
Samma länder som har låga födelsetal tar emot få invandrare och få invandrare söker sig dit. I flera av länderna är främlingsfientlighet offentlig politik. Men nationalistiska kampanjer om ökat barnafödande lär inte lösa problemen. Så länge lönerna är låga och arbetena otrygga tvekar många inför att skaffa barn. I Sverige har vi högre löner, en unik föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg. Det har avgörande påverkan på viljan och möjligheten att skaffa fler barn.
De drabbade länderna står inför flera dilemman. I EU är det stordrift, fri rörlighet och komparativa ekonomiska fördelar som gäller. En av få fördelar i konkurrensen för de nya EU-länderna var lägre löner och låga skatter. Så har man lockat till sig industrier som ofta flyttade från gamla EU-länder. Men samma låga löner som ska dra investeringar till landet gör att arbetskraft gärna flyttar till ett annat EU-land där de ofta kan tjäna mer än dubbelt så mycket för likartat arbete. De låga skatterna gör att flera av länderna har sämre hälso- och sjukvård som betalar lägre löner till sin vårdpersonal.
Det är inte konstigt att läkare från Bulgarien och sjuksköterskor från Kroatien hellre arbetar i Tyskland. Goda möjligheter till kvalificerad utbildning är en nyckel för att utveckla ekonomier så att de kan konkurrera med annat än låga kostnader. Men idag utbildar universiteten i Bukarest, Vilnius och Zagreb läkare, programmerare och apotekare för Tyskland, Sverige och Nederländerna. Det är både arbetare och akademiker som flyttar, men under olika villkor. Undersökningar visar att mycket stora delar av den unga befolkningen i flera av länderna överväger att emigrera.
Det är naturligt att vänstern försvarar människors rätt att bo och leva där de vill. Det gäller även människors möjligheter att flytta och röra sig inom EU. Men det behövs också en politik som gör det möjligt att bo kvar för de som vill det. Arbetskraftsinvandring måste regleras för att människor som flyttar inte ska utnyttjas med sämre villkor och inte heller användas för att dumpa värdlandets arbetsvillkor. Kollektivavtal och lagar måste respekteras. EU:s fria rörlighet på företagens villkor borde ersättas med en värdlandsprincip och ett socialt protokoll som slår fast att den som flyttar inte får utnyttjas med sämre arbetsvillkor.
Arbetskraftsinvandring leder till spänningar om löner dumpas och inhemska arbetssökande trängs ut i yrken med hård konkurrens om jobben. Men arbetskraftsinvandringen kan också vara till ömsesidig nytta. Om den som kommer till Sverige får goda arbetsvillkor och organiseras fackligt uppstår en positiv konkurrens om arbetskraften.
På svenska byggen, tyska sjukhus, spanska grönsaksfält och i lastbilshytter över hela EU arbetar folk från de nya medlemsländerna. De behövs, vi har brist på utbildad arbetskraft inom många yrken, och den kommer att öka framöver. Det är lönsamt för Sverige som nation, folk kommer hit och arbetar i produktiv ålder. Kvar hemma blir de som kostar, äldre och barn. Flera äldre medlemsländer i EU, som Tyskland och Spanien, hade haft krympande befolkningar om det inte var för invandringen.
Den cyniske kanske skulle säga att det inte är så illa att folk inte behöver bo kvar på den litauiska landsbygden eller i krisande rumänska stålverksorter. Men vi hade knappast sett det så om vi hade varit ett av de länder som drabbades av den dramatiska utvecklingen. EU saknar en politik för att det ska vara möjligt att bo kvar för den som vill det. EU har betydande makt över medlemsländernas ekonomiska politik, men den politiken är blind för de sociala konsekvenser som skapas.
Flyktinginvandringen till Sverige och EU minskar kraftigt genom försämrade möjligheter att söka och få asyl, men lite tyder på att arbetskraftsinvandringen kommer att minska på motsvarande sätt framöver. Utvecklingen är inte hållbar i längden. Faktum är att flera länder med minskande befolkning nu själva har brist på utbildad arbetskraft i produktiv ålder. På svenska byggen pratas polska, på polska byggen talas ukrainska. Även Ungern och Rumänien börjar få brist på arbetskraft. I den officiella retoriken vill de polska och ungerska regeringarna inte ha dit några migranter, men i verkligheten beviljas tiotusentals arbetskraftsinvandrare tillstånd att arbeta där. Från Ukraina reser miljoner arbetare västerut för att försörja sig. Ukraina som har en lika katastrofal befolkningsutveckling som Lettland eller Bulgarien.
Den dramatiska befolkningsminskningen exploateras av högernationalistiska krafter. Men de högernationalistiska partierna har mest retorik att bjuda på. Auktoritära styren med betydande inslag av korruption, som Ungern, får välutbildade unga med andra värderingar att söka sig därifrån. Varför skulle en välutbildad polsk kvinna med ett bra arbete i Hamburg eller Manchester vilja flytta tillbaka till ett land som inför totalförbud mot abort och hbtq-fria zoner? Migranter påverkas av det land de flyttar till, de får andra värderingar och vanor. Om man trivs i en internationell storstad med dess blandning av folk från olika bakgrunder är det mindre sannolikt att småskuren nationalism lockar. Man kan se det i hur emigranter röstar. När polacker boende i Berlin och London röstade i parlamentsvalet så var vänsterpartiet Razem ett mycket större parti än vad det var på polsk landsbygd.
De höga födelsetalen i Sverige, bland de högsta i EU, hänger tätt samman med rimliga inkomstnivåer, möjlighet till egen bostad, jämställdhet och en progressiv familjepolitik. Det ger förutsättningar ekonomiskt och socialt för att ha flera barn. Vi har haft som mål att bygga ett mer barnvänligt samhälle. Men länder som Polen och Ungern går motsatt väg. I EU-länder med bristande jämställdhet, dåliga ekonomiska möjligheter för unga och konservativ katolsk familjesyn är viljan att skaffa barn låg. De nordiska länderna och Sverige har höga födelsetal därför att vi har ett samhälle som anpassats för att man både ska kunna vara förälder och förvärvsarbeta. Kvinnor vill inte vara ekonomiskt beroende och sköta allt hemma. Ser man på viljan och möjligheten att skaffa barn så är det vår samhällsmodell som faktiskt fungerar.
Att vända utvecklingen är både svårt och komplext. Det är bra att hjälpa de drabbade länderna att bygga upp förutsättningar för ekonomisk utveckling med satsningar på bättre infrastruktur, klimatomställning och utbildning. EUs krav på nedskärningar i välfärdssystemen bidrar till att förvärra problemen. Vi kunde se det särskilt tydligt under finanskrisen. Att föra över medel inom ramen för EU:s budget är rimligt. Problemet är att det fungerar bättre i teorin än i praktiken.
Delar av östra Europa töms på befolkning. Med det kommer de också att tappa inflytande i EU
Orimligt stora belopp av EUs stöd går till rika jordägare, inte till fattiga på landsbygd och i småstäder. EU-medel används som ett sätt för makthavare, som Tjeckiens premiärminister Babiš, att berika sig själva eller köpa politiska lojaliteter som i Orbáns Ungern. Den nygamla korruptionen är ett gissel i fler länder, inte minst Rumänien. Det var därför det var så illa att EU:s stora nettobetalare som Tyskland och Sverige inte satte hårt mot hårt mot Polen och Ungern i den senaste förhandlingen om EUs långtidsbudget och återhämtningsfond. Stöd borde konsekvent ha villkorats med respekt för demokrati och rättsstat, men det skedde inte.
Nu kan Polen och Ungern lugnt fortsätta ta för sig av EU-medel samtidigt som de avvecklar fria medier och oberoende rättsväsende. Det riskerar att förvärra den auktoritära utvecklingen och försvåra att EU-medel används effektivt för sociala och ekonomiska framsteg. Svenskar och österrikare lär inte bli mer betalningsvilliga om de ser sina skattepengar gå till korruption och ledare som monterar ned demokratin i andra EU-länder. Motsättningarna inom EU ökar.
Det är inte invandringen, det är utvandringen och den låga viljan att skaffa barn, som är ödesfrågan för många EU-länder. Många av oss tänkte nog att EU:s nya medlemsländer skulle komma ikapp andra länder i unionen ekonomiskt och socialt. Visst har det skett en betydande utveckling de senaste årtiondena, men ser vi på befolkningsutvecklingen i många länder så ser vi en långsam kollaps. Delar av östra Europa töms på befolkning. Med det kommer de också att tappa inflytande i EU när antalet röster i ministerrådet och ledamöter i EU-parlamentet räknas om. Risken är uppenbar att den klyfta mellan öst och väst vi ser inom EU vidgas ytterligare.
När pandemin är över är risken uppenbar att de ekonomiska klyftorna inom EU fördjupas i en mycket ojämn återhämtning. Under pandemin har EU inte ens försökt att hävda sina ekonomiska dogmer om låga underskott. En snabb återgång till åtstramningspolitiken riskerar att förvärra den sociala krisen i flera länder. Risken är att befolkningsminskningen och utflyttningen accelererar i ekonomiskt svaga delar av unionen.
Det europeiska vänstern måste ge sina lösningar på den utmaning som den sociala krisen och avfolkningen innebär. En del av lösningen är ökad jämställdhet mellan könen och bättre livsvillkor för familjer. EU bör inte ges makt över familjepolitiken. Men unionen har en betydande makt över den ekonomiska politiken, särskilt inom euroområdet. Det är en politik som måste läggas om för att ta hänsyn till social utveckling och familjers livsvillkor. Löntagares rättigheter måste skyddas, EU:s krispolitik har tvärtom ofta angripit dem. Vi måste insistera på att medel från EU-budgeten gör nytta för vanliga löntagare och demokratin, inte att de tillåts bli ett smörjmedel för auktoritära regeringar. Om politiken inte läggs om riskerar EU:s marknadsliberalism att avfolka stora delar av unionen.
Källa: World Population Prospects, FN
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
