kolumnen Regeringen skulle kunna få igenom mandatperiodens sista budget även utan Liberalerna. Men då krävs en betydande vänstersväng jämfört med Januariavtalet, skriver Jonas Sjöstedt.
Liberalernas kris fortsätter och blir djupare. Inför öppen ridå angriper de olika strömningarna i partiet varandra. De olika åsikterna om att ge SD direkt politisk makt genom att stödja en moderat statsminister delar partiet. Väljarna flyr i takt med att såväl de som är redo att bjuda in SD till maktens bord som de som inte är det tvivlar på partiets trovärdighet. Det är ett avgörande vägval, inte minst i en tid då den amerikanska kongressen stormas av Trumps supporters samtidigt som SD:are sprider konspirationsteorier och står kvar vid sitt stöd för Trump.
Om den liberala partiledningen fortfarande har förmågan att agera rationellt så måste de driva det interna vägvalet till ett avgörande i god tid före riksdagsvalet 2022. Det sämsta alternativet är att gå till val med djupa interna konflikter och dagens oklarhet om partiets vägval. Partiledningen verkar vilja försöka ta frågan till ett avgörande för att kunna dra sig ur Januariavtalet och samarbetet med regeringen. Allra helst vill nog partiet slippa ur avtalet till en fri oppositionsroll utan att det blir extra val.
Det är Centerpartiet, inte Liberalerna, som avgör regeringens öde.
I samma ögonblick som Liberalerna lämnar Januariavtalet lär de blåbruna partierna driva fram en misstroendeomröstning mot regeringen Löfven. Allt annat vore politiskt tjänstefel. Det är då strålkastarljuset kommer att riktas om från Liberalerna till Centerpartiet. Det är Centerpartiet, inte Liberalerna, som avgör regeringens öde.
Regeringen Löfven kan överleva en misstroendeomröstning, med ett mandats övervikt, även om alla riksdagens liberaler röstar emot regeringen. Men regeringens politiska grund i form av Januariavtalet är i så fall borta. Dessutom bygger hela kalkylen för januariavtalet på att partierna kan få igenom sin budget mot ett förslag som de blåbruna partierna röstar för.
Om Liberalerna lämnar Januariavtalet har S–C–MP färre mandat än M–KD–SD i riksdagen, det innebär att regeringen inte skulle få igenom sin budget och annan politik som den gör upp med Centerpartiet. Men regeringen skulle kunna få igenom mandatperiodens sista statsbudget mot de blåbruna om de förhandlar med både Centerpartiet och Vänsterpartiet. Det skulle betyda en betydande vänstersväng jämfört med Januariavtalet.
Alternativet är att regera med en blåbrun budget, knappast lockande varken för regeringen eller Centerpartiet. I ett sådant läge skulle Vänsterpartiet sitta med trumf på hand. Partiet har redan med dagens styrkeförhållanden i riksdagen lyckats få bort eller förändrat viktiga delar av Januariavtalet som Arbetsförmedlingens privatisering, ingångsavdraget, friåret, LSS och arbetskraftsinvandringen. Vänsterpartiet har tvingat fram betydande tillskott till välfärden två gånger. Det var partiets misstroendelöfte som stängde regeringens möjlighet att genomföra Toijerutredningens förslag om försämrad anställningstrygghet med lagstiftning. Självklart kommer partiet att kräva ordentligt inflytande för att göra upp om budgeten med regeringen.
Vänsterpartiet markerade redan i samband med valet 2018 att partiet var berett att prova att förhandla med Centerpartiet. Men Stefan Löfven ville gärna hänga av Vänsterpartiet för att få vara i ”mitten” där han verkar trivas bäst politiskt. Samtidigt är Socialdemokraterna rätt principlösa när det gäller politikens innehåll, bara de får regera. Miljöpartiet lär inte ha något emot att samarbeta med Vänsterpartiet om en budget som fokuserar på en grön omstart av ekonomin. Det är Centerpartiet som kommer att avgöra frågan. För partiet finns bara svåra vägar att välja, och det går inte att komma undan valet.
Om Centerpartiet ”vägrar välja” och lägger ned sina röster i en statsministeromröstning så gör partiet det man lovat att inte göra.
Om Centerpartiet vägrar att budgetförhandla med Vänsterpartiet kan det bli extra val. Det vore nog inte särskilt populärt bland väljarna att gå till nyval under en pågående pandemi när det enda som krävs för att undvika det är att Annie Lööf förhandlar med Vänsterpartiet. Om det blir extra val finns två sannolika utfall. Sverige kan få en blåbrun regering helt beroende av SD. I så fall är det Annie Lööf som har orsakat att rasisterna kommer till makten genom att vägra förhandla med Vänsterpartiet. Det vore ett politiskt bakslag för Centerpartiet som skulle vara svårt att försvara. Alternativet är en ny rödgrön majoritet med regeringen, C och V. Då är Annie Lööf tillbaka till ruta ett och måste förhandla med Vänsterpartiet.
Om Centerpartiet ”vägrar välja” och lägger ned sina röster i en statsministeromröstning om Ulf Kristersson så gör partiet det man lovat att inte göra. De skulle ge SD avgörande makt över svensk politik med Kristersson som statsminister.
Liberalernas splittring är öppen och tydlig. Men det är ingen hemlighet att motsvarande spänning finns inom Centerpartiet. Partiet sprack i den avgörande statsministeromröstningen när en ledamot röstade emot Löfven. En ny spricka i C skulle kunna avgöra nästa statsministeromröstning. Att hantera den situationen är en mardröm för varje partiledare.
Centerpartiet har målat in sig i ett hörn genom att på förhand utesluta att tala med Vänsterpartiet. I Norden har Annie Lööfs motsvarigheter i de finska och norska centerpartierna liksom radikale venstre i Danmark insett att det är nödvändighet att kunna förhandla med Vänsterpartiets motsvarighet. Så ser mandatfördelningarna ut, och de kan mycket väl se ut så även i Sverige de kommande åren.
Centerpartiet och Vänsterpartiet styr en rad svenska kommuner ihop. Partierna la grunden för en grön energiomställning genom en gemensam energiöverenskommelse med Socialdemokraterna redan 1997. Partierna var på samma sida och samarbetade i folkomröstningarna om kärnkraft och EMU. Den avgrund som finns mellan C och SD har inte funnits mellan C och V. Det är Annie Lööf som försökte gräva fram den avgrunden i samband med skapandet av Januariavtalet. Det framstår allt mer som ett misstag som hon måste ta sig ur. Alternativet kan bli att gå till historien som den som agerade så att SD fick direkt politisk makt.
I Vänsterpartiet är motståndet mot Centerpartiets politik med privata vinster i välfärden, ökade klassklyftor och angrepp på anställningstryggheten hårt. Till skillnad från Socialdemokraterna kan inte Vänsterpartiet gå med på lite vad som helst för att få makt. Men det finns också områden där Centerpartiet och Vänsterpartiets politik är ganska nära varandra, det kan handla om att bygga nya stambanor för järnvägen, hjälpa industrin med elektrifiering och gröna investeringar, jämställdhet, LSS och landsbygdsfrågor. Det skulle inte vara en enkel förhandling, men kanske en nödvändig.
Idag är fokus på Liberalernas kris. Men när Liberalerna lämnar Januariavtalet är det Annie Lööf som har avgörandet i frågan om SDs inflytande över svensk politik. Det kan hon inte komma undan.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
