Varselnivån i Sverige i oktober 2008 var som bekant den högsta sedan nittiotalets krisår och än så länge drabbas mest industrin. Men krisen sprider sig snabbt: från exportindustrin, till tjänstesektorn och slutligen till offentlig sektor. 2009 blir precis som arbetsmarknadsministern uttryckte saker "ett riktigt skitår".
Under Asien-krisen 1998 var huvuddelen av de 10 000 arbetare som varje dag förlorade jobbet i Sydkorea kvinnor. I USA beräknas idag mellan 7 och 10 miljoner arbetare som en konsekvens av krisen rasa ner i fattigdom. Främst kvinnor.
Många feministiska studier visar på hur ekonomiska kriser tenderar att flytta kostnaderna till kvinnor eftersom det är kvinnor som befinner sig i de sårbaraste positionerna på arbetsmarknaden. Detta samband gäller globalt. Och det gäller i Sverige.
Precis som Joakim Jakobsson konstaterade i Aftonbladet är det ingen som pratar om att inom den del av tjänstesektorn där arbetslösheten är som högst läggs inga stora varsel. Servitriser och receptionister i Sverige går ut i arbetslöshet när deras visstidsanställningar tar slut och det ger varken bra TV, besök från Sven- Otto Littorin eller upprörda socialdemokratiska riksdagsmotioner.
Den svenska nittiotalskrisen ledde till stora personalminskningar, omorganisationer och nedskärningar. Framför allt drabbade detta kvinnor i offentlig sektor som fick slita hårt i underbemannade organisationer. Konsekvenserna visade sig snabbt i ett ökat antal långtidssjukskrivna. Kvinnors kroppar slets ut och fick betala priset för att ta Sverige ur krisen.
Det här är på intet sett unikt och feministiska forskare har därför börjat intressera sig för hur kostnader i den monetära ekonomin kan flyttas till de (främst kvinnliga kroppar) som arbetar med omsorg och hur kostnader om de förskjuts dit görs osynliga i rådande ekonomiska teoribildning, (exempelvis genom att döljas i ett stort luddigt begrepp som "utanförskap").
På global nivå har FN:s generalsekreretare varnat för att finanskrisen kan innebära att miljoner migrantarbetare nu riskerar att förlora sina jobb. I hög grad rör det sig även här om kvinnor och några räddningspaket finns inte i sikte
På exempelvis Filippinerna arbetar 10 procent av den vuxna befolkningen utomlands. De miljoner barn som växer upp hemma medan deras mödrar arbetar som barnflickor och städerskor utomlands har börjat kallas för "den moderlösa generationen", deras mammor tar hand om rikare kvinnors barn för att kunna skicka hem pengar till sina egna. Världsekonomin är beroende av den här typen av globala omsorgskedjor och de mänskliga kostnaderna är det få som räknat på.
Vad som nu kommer att hända med den här typen av arbeten är svårt att säga, förutom att många kommer att försvinna och att det antagligen kommer att få mindre uppmärksamhet än när General Motors eventuellt brakar samman.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
