Kriserna kräver ny Europapolitik

debatt Vi måste forma ett EU med beslutskraft och resurser nog att möta kriserna. Och rensa bort trög byråkrati, överdriven detaljstyrning och sådant som i onödan stör nationell politik, skriver Margot Wallström, Philip Botström och Göran Färm.

De återkommande globala kriserna har drastiskt förändrat människors verklighet under 2000-talet:

• Säkerhetskrisen och kriget mot terrorismen efter 11 september 2001;
• Finanskrisen 2008–2009;
• Flyktingkrisen 2015, en kris som kanske inte alls är tillfällig utan kan bli återkommande;
• Den ständigt pågående energi- och klimatkrisen, och nu:
• Pandemin

Det gemensamma för kriserna är att de kräver svar som enskilda stater, särskilt små länder som Sverige, inte kan leverera på egen hand. Därför måste kraven på EU skärpas. Inte minst behöver socialdemokratin forma en ny mera offensiv Europapolitik.

Naturligtvis handlar det inte bara om EU. Liknande krav på bättre resultat behöver ställas på FN, WHO, Parisavtalet m fl. Dessa globala samarbeten kan dock mera sällan bli så kraftfulla och bindande som krävs.

EU är annorlunda, den enda multinationella institutionen med lagstiftningsmakt. Därför måste vi forma ett EU med beslutskraft och resurser nog att möta kriserna – och i gengäld rensa bort trög byråkrati, överdriven detaljstyrning och sådant som i onödan stör nationell politik.

EU har börjat åta sig uppgifterna. EUs Green Deal är ett ambitiöst program för att förena effektiva insatser mot klimatförändringarna med förnyad ekonomisk utveckling. Den Sociala Pelaren är en omfattande ambition att gemensamt hantera utsatta EU-medborgares situation, inte minst efter finanskrisen. Under pandemin har EU, trots att vissa läkemedelsföretag inte lever upp till sina löften, lyckats koordinera vaccinförsörjningen, om än med brister. För att snabbt få ekonomin på fötter igen efter Coronakrisen och börja driva ner rekordarbetslösheten har EU lyckats skapa något historiskt, en massiv europeisk återhämtningsfond baserad på gemensam upplåning.

Allt detta är framsteg. Ändå menar vi att det krävs mera för att medborgarna och medlemsländerna ska få fullt utbyte av EU-medlemskapet. EU kan bli mycket bättre – om medlemsländerna tillåter det. Men då kan man inte begränsa EUs förmåga att leverera resultat.

En mer offensiv linje kan kräva omprövning av gamla ståndpunkter. Det är inte omöjligt. Pandemin fick till och med Tyskland, som länge var denna idés främsta opponent, att godta gemensam EU-upplåning.

Det är orimligt att EU i praktiken har tvingat fram en omläggning av en väl fungerande svensk bostadspolitik

Men det krävs mera och det bör vi som socialdemokrater driva på offensivt för. Några exempel:

• Att ta itu med situationen för miljontals utsatta arbetslösa, utnyttjade papperslösa och löntagare i prekära jobb är ett huvudmål för hela Europas socialdemokrati. Den sociala pelaren och förslagen om minimilöner är nödvändiga, särskilt som förslagen inte bara gör det möjligt för oss att bevara vår nordiska kollektivavtalsmodell, utan rent av framhåller den som föredöme för övriga. Sociala och fackliga framsteg i EUs fattigaste länder minskar också omvärldstrycket neråt på våra egna villkor, och är därmed både en fråga om egenintresse och solidaritet.
• EU måste ta på sig ledarrollen inom klimat- och miljöpolitiken. Med EUs ”Green Deal” introduceras nya klimatnormer och grön teknik gynnas. Ett snabbt genomförande kräver politisk vilja och solidaritet mellan medlemsländerna och kommer att både öppna nya ekonomiska möjligheter och stärka den gemensamma säkerheten. Sverige räknas som en tungviktare i klimatarbetet i EU och vi ska hålla ambitionsnivån uppe. Detsamma gäller miljöfrågorna som måste drivas beslutsamt. Dit hör t ex vatten- och luftkvalitet, biologisk mångfald och kemikalier. Klorparaffiner och hormonstörande ämnen uppmärksammas alltmer och kräver EU-engagemang. EU bör också driva frågan om tillsättande av en internationell kemikaliepanel med experter, liknande IPCC för klimatet.
• EU är redan idag vår viktigaste utrikespolitiska arena. Men om EU på allvar ska kunna matcha USA, Kina, Ryssland, Turkiet och Iran inte minst i Mellanöstern måste EU stärkas med både beslutsmakt och resurser. Det är inte acceptabelt att EU, den enda globala stormakt som inte bara slåss för egenintresse utan också för universella värderingar, sidsteppas av gamla supermakter och nya aggressiva regionala maktpretendenter i de processer som måste följa på Syrienkrig och Gazakonflikt. EU har också ofta upplevts som handlingsförlamat gentemot regimernas övergrepp i Belarus och Ryssland, varför vetorätten för sanktioner bör avskaffas.
• Om EU på allvar ska kunna leverera i klimatpolitiken och agera mot den förödande skatteflykt som avslöjades i Panama Papers, Luxleaks och Paradisläckan behöver vi se över vår attityd till EUs roll för de skatter som påverkas mest av rörligheten över gränserna. När globalisering och teknikutveckling reducerar nationalstaternas förmåga att ta ut skatt både av företag och kapitalägare skulle EU kunna spela en betydligt större roll i kampen mot skatteflykt.
• Om EU ska kunna visa resultat på flyktingpolitikens område utan att ge upp asylrättens internationella förpliktelser krävs både beslutsförmåga, solidarisk ansvarsfördelning och resurser. Ylva Johanssons förslag till migrationspakt är en bra miniminivå, men måste inkludera en bindande solidaritetsmekanism som medför kännbara konsekvenser om länder som Ungern och Polen framhärdar i att ställa sig utanför.
• EU måste fortsätta utveckla metoder, som effektivt sätter tryck på länder som Ungern och Polen som är på väg att överge de gemensamma värderingar hela EU-samarbetet bygger på. Rättsstatsvillkoren för att få del av EUs Coronafond måste tillämpas skarpt och effektivt, och metoden utvecklas vidare på fler områden.

Vi skulle kunna peka på fler behov av ett effektivare EU inom den ekonomiska politiken och på områden som inre säkerhet, krisberedskap mm.

Vi är dock inte bara ute efter att ge EU mer makt.

Vi efterlyser också en aktivare strategi för att begränsa EUs störande ingrepp i nationell välfärds- och upphandlingspolitik med hänvisning till statsstödsregler och konkurrensneutralitet. Det är orimligt att EU i praktiken har tvingat fram en omläggning av en väl fungerande svensk bostadspolitik och just nu försvårar ett undantag för offentliga välfärdsinvesteringar vad gäller den s k bankskatten baserat på orimligt rigida tolkningar av reglerna.
EUs budgetarbete skulle behöva utvecklas för att minska svinn och felaktigheter. Sverige har ofta kritiserat bristerna, men skulle behöva producera fler konkreta förslag till förbättringar. På samma sätt tror vi att Sverige och andra länder skulle kunna utveckla projekt som ”Better Regulation” genom att förenkla, rensa ut onödiga detaljregler och introducera mer av moderna arbetssätt för att effektivisera byråkratin. Och självklart borde Sverige samla allierade i ett seriöst försök att avskaffa Europaparlamentets pendlande mellan Bryssel och Strasbourg.

Två av oss, Margot Wallström och Göran Färm, skrev redan 2004 en bok med titeln Folkens Europa eller Varför är det så svårt att älska EU?. 2000-talets kriser visar att vi kanske inte precis behöver älska EU, men att vi mer än någonsin behöver ett EU som kan leverera på politikens tyngsta områden. Det är en diametralt motsatt vision jämfört med de alltmer nationalistiska krafter på den konservativa högerkanten, där i Sverige inte bara Sverigedemokraterna utmärker sig, utan också alltfler moderater och kristdemokrater. De argumenterar för att minimera Europasamarbetet på alla de områden som kan göra vanliga medborgare delaktiga och deras vardagsliv bättre, och istället reducera EU-samarbetet till en avreglerad inre marknad.

Ska vi nå framgång med de här ambitionerna måste vi inse att initiativet är allt i politiken. I EU-samarbetet gäller det att ligga i framkant, att driva på för egna idéer och förslag, att etablera bra kontakter till EU-institutionerna, skapa kraftfulla allianser med andra offensiva medlemsländer och jobba hårt för att få in fler svenskar på viktiga positioner i EU-systemet. Här krävs en mera offensiv svensk strategi.

Ska EU kunna leva upp till sin krävande roll på de tyngsta gränsöverskridande politikområdena blir det också nödvändigt att utveckla demokrati, öppenhet och ett medborgarnas Europa. Man brukar säga att ”cities and citizens” är nyckelspelare för återhämtningen efter krisen. Detsamma gäller om vi ska nå resultat i klimatpolitiken. Vi borde därför ta den franske presidenten Macrons initiativ för en intensivare medborgardialog på allvar och kraftfullt understödja inriktningen. Med större möjligheter för EU att fatta beslut som biter blir det också allt viktigare att den politiska debatten om Europapolitiken blir mer levande och medborgarna involverade. Där har inte minst våra egna svenska partier ett stort ansvar inför nästa års val.

Margot Wallström, f d EU-kommissionär och f d utrikesminister (S)

Philip Botström, förbundsordförande SSU

Göran Färm, f d Europaparlamentariker (S)