Krismötet

Det är svårt att välja vilket av riksdagens borgerliga strykpartier det i dagsläget är mest plågsamt att följa i deras desperata kamp i Moderaternas skugga:
Centern, med pressmeddelandet ”Mauds tolv storverk”, där den avgående partiledaren beskrivs med inget mindre än följande hyllningsdräkt: ”Var tid har sina hjältar. I antikens Grekland och Rom var det främst manliga gudomligheter som kämpade mot märkliga vidunder. I vårt 2000-tal är det en norrländsk ledarkvinna som slåss för människors livsvillkor. Maud Olofssons storverk betyder mycket för Sveriges framtid”.

Folkpartiet, som i sin eviga jakt efter ordning och reda vill avskaffa möjligheten för unga funktionshindrade att få förtidspension.

Frågan är om det inte är mest synd om Kristdemokraterna ändå. När partiet samlas till riksting i Umeå i dag är det en sargad flock som Göran Hägglund har att ena. Inte nog med att KD åker bergochdalbana i trakterna runt fyraprocentsspärren, partiet har ett valnederlag och en vinter av öppna stridigheter om partiledarposten bakom sig.

Jakten på politisk överlevnad har gjort KD till en sloganmaskin. Få undgick när Hägglund i Almedalen för två år sedan gjorde ”kulturvänstern” och dess faiblesse för ”svårartade performancevrål” till främsta fiende för det verklighetens folk partiet hävdades företräda. Ett år senare var KD en ”politikens gränspolis”, som skulle försvara individen mot klåfingriga lagstiftare.

Inför årets riksting har turen kommit till barnen och ”relationslinjen”.

Desperationen bottnar i den balansakt mellan alliansfähighet och mer radikala gräsrötter som Kristdemokraterna har tvingats till de senaste fem åren. Å ena sidan de väljare vars kristna grundsyn gör dem besvikna på välfärdsstatens, läs sjukförsäkringens, nedmonterande. Väljare som vänder sig mot den restriktiva SD-flirtande migrationspolitik som deporterar flyktingar till Irak och utvisar tiggande romer mot EU-lagar.

Å den andra de partimedlemmar som är långt mer konservativa av samma religiösa anledning. De senare har personkryssat in mörkblå högerkristna som Ja till livets ordförande Gunilla Gomér, (Västra Götalandsregionen) och kreationisten och tillika abort- och homomotståndaren Tuve Skånberg (riksdagen). Det är en grupp som SD slåss för att överta med sina utspel om sänkt övre abortgräns.

För att skydda Göran Hägglund har partistyrelsen föreslagit att riksting bara ska hållas vartannat år. I så fall skulle det vara för sent att rösta bort honom 2013.

Under tiden fortsätter de interna striderna att påverka socialpolitiken. Inte minst de transpersoner som Hägglund är beredd att offra för sitt partis skull. Trots att en parlamentarisk majoritet sedan länge är för att upphäva lagen om tvångssterilisering.