Kristallklar konfliktlinje

Ledare Sverige är ett av de länder i EU där arbetslösheten bland unga ökar snabbast. Därför är det farligt att Sveriges regering är låst i en parlamentarisk konstellation som bromsar nödvändiga reformer som skapar efterfrågan i ekonomin.

1937, efter fyra år av offentliga investeringar finansierade med skattehöjningar på förmögenheter och kapital, byter Franklin D. Roosevelt kurs. Regeringen spår att den stora depressionen är över och väljer att kapa offentliga utgifter med en femtedel i ett försök att balansera budgeten. Resultatet blir förödande och kastar in USA i en kris i krisen. Den stora depressionen fördjupas och förlängs.

Parallellen till vår tid ligger nära till hands. Efter ett år med covid-19 och med vacciner på väg hoppas många att det värsta är över. Att vi kan andas ut.

Synsättet är både naivt och farligt.

Priset för att förminska arbetslösheten är både ekonomiskt och socialt

Risken är snarare att det värsta ännu ligger framför oss. Historien visar att kriser nästan alltid följer ett mönster där effekterna på sysselsättningen släpar efter ekonomin i stort. Dessutom underskattas systematiska chocker på samhällsekonomin. I avhandlingen ”Financial Crises and Unemployment: Beyond the Okun’s Law” , publicerad vid forskningsinstitutet AIEL, är en av slutsatserna att förändringar av BNP får utslag på arbetslösheten med en fördröjning. Det gällde under den stora depressionen i USA på trettiotalet, det gällde under finans- och eurokrisen 2008 och framåt – och det gäller förmodligen i dag.

Kriser drabbar utsatta grupper hårdast, inte minst unga som är längst ifrån den ordinarie arbetsmarknaden. Enligt de senaste siffrorna från SCB är närmare var fjärde ung mellan 15 och 24 arbetslös. I slutet låg ungdomsarbetslösheten på 27 procent –  den högsta andelen sedan trettiotalet. Under 2020 var Sverige dessutom ett av de länder i EU där arbetslösheten bland unga ökade snabbast. Och ju längre arbetslösheten håller i sig, desto svårare är det att öka sysselsättningsgraden. Som nationalekonomen Raja Junankar vid forskningsinstitutet IZA konstaterar: ”Historien visar att när arbetslösheten ökar tar det mycket lång tid för den att återgå till nivåerna före lågkonjunkturen: ofta drabbas ekonomierna av ännu en lågkonjunktur innan dess.” Priset för att förminska arbetslösheten är därmed både ekonomiskt och socialt. Ännu är det dessutom osäkert när och hur covid-19-pandemin kan tyglas.

Mutationer av viruset, problem med distribution av vacciner och varningstecken om en tredje infektionsvåg grumlar utsikterna. Just därför är det så farligt att Sveriges regering är låst i en parlamentarisk konstellation som bromsar nödvändiga reformer som skapar efterfrågan i ekonomin.

Vad Sverige – och stora delar av Europa – behöver är en statlig krispolitik som finansierar investeringar och skapar jobb. Nu och i morgon. En generation av unga kan anställas av stat, landsting och kommuner för att säkra välfärd, bygga bostäder och skapa ny infrastruktur. Det i kombination med att, som LO föreslagit , tidigarelägga planerade infrastruktursatsningar skulle få
omedelbar effekt på sysselsättningen. Ett omfattande reformpaket där staten plockar upp notan kommer med all sannolikhet att möta på motstånd. Varken Centerpartiet eller Liberalerna är särskilt sugna på annat än skattesänkningar med fokus på utbudssidan av ekonomin. Men Stefan Löfven måste våga vara den politiska ledare som ställer alternativ mot varandra och skapar ideologiska kontraster.

Konfliktlinjen är kristallklar: nödvändiga investeringar som gör skillnad här och nu mot vettlös och verklighetsfrånvänd högerpolitik. Vi har inte råd att hoppas på det bästa, att med skygglappar låtsas som om det värsta ligger bakom oss. Krisen måste mötas med reformer som lever upp till allvaret.