Ledare Sänkt skatt på arbete och sänkta bidrag och ersättningar är metoder som gång på gång dömts ut. Men det tycks inte spela någon roll för Moderaterna.
Moderaternas valmanifest, som presenterades tidigare i veckan, rymmer 250 förslag som enligt partiet ska ”få ordning på Sverige”. Nyckelreformerna ”för att återupprätta arbetslinjen och skydda hushållen” handlar om sänkta skatter på arbete och sparande samt ett ”bidragstak” för den som är beroende av ekonomisk ersättning, a-kassa eller socialförsäkringar.
Paradgrenarna känns igen. M upprepar en klassisk högerlinje där de som jobbar, de närande, ställs mot arbetslösa och sjuka – de tärande.
Blir punkterna politik vore det en direkt käftsmäll för den som har det tuffast. Som saknar ett jobb att gå till. Som är för sjuk eller har för ont för att klara tillvaron utan hjälp. Som lever med så magra marginaler att ekonomiskt bidrag är enda möjligheten att ha råd med barnens kläder.
Politiken blundar dessutom för det verkligt allvarliga problemet: den höga inflationen
Att sänka skatten på arbete och fokusera på utbudssidan av ekonomin, till exempel genom försämrad trygghet, har gång på gång underkänts. Trots det blundar högern för verklighetens facit och klamrar fast vid ett utdaterad tankegods. Moderaternas ekonomiska politik skulle i själva verket vara förödande för hela samhällsekonomin. Sänkt a-kassa och urholkade bidrags- och försäkringssystem riskerar, via så kallade automatiska stabilisatorer, förvärra och fördjupa lågkonjunkturen.
Sven-Eric Liedman sätter fingret på något viktigt när han beskriver högerblocket som en hybrid mellan högerkonservativ pessimism och verklighetsfrånvänd nyliberal ekonomisk politik. Hypernaiv, marknadsliberal politik går hand i hand med en nationalkonservativ idé om samhällets moraliska urholkning. Den resulterande häxbrygden – en regering med Ulf Kristersson som statsminister, uppbackad av Sverigedemokraterna – kombinerar det sämsta ur bägge lägren.
Moderaternas ekonomiska politik blundar dessutom för det verkligt allvarliga problemet: den höga inflationen eldas i första hand på av övervinster i storbolag. Inte av offentliga utgifter, höga löner eller nivåer inom försäkringssystemen. Som Konjunkturinstitutet konstaterar i sommarens kartläggning av konjunkturläget:
”Skyhög inflation, fallande tillgångspriser och förväntningar om fortsatta räntehöjningar har fått de svenska hushållen att bli rejält pessimistiska om framtiden. I näringslivet är tongångarna annorlunda. Välfyllda orderböcker och ett relativt gott vinstläge gör att optimismen fortfarande är utbredd i näringslivet.”
I en nyligen publicerad text för Project Syndicate dömer ekonomen Dani Rodrik ut nyliberalismens ekonomiska program och efterlyser en politik där det offentliga får en större roll: ”En sådan politik fäster lägre tilltro till marknader, är skeptisk till stora företag och betonar produktion och investeringar i stället för finansmarknader.”
Att Ulf Kristersson med outtröttlig frenesi upprepar marknadsliberalismens utdömda dogmer säger mer om honom än verkligheten. Snarare än en cynisk politik som tuktar fattiga och utsatta, som prioriterar vinster och förmögenheter framför vanligt folk, behövs reformer för samhällsnyttig tillväxt – och ökad jämlikhet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
