Kristersson skadskjuten av skandalerna

De svåra tiderna kräver tydlighet och förmåga att överge gamla käpphästar. Statsministern har passat på båda sakerna. 

Det knakar i världsordningens fogar. Inte för att världen var helt stabil eller trygg från 1945 fram till i dag. Den nya osäkerheten och oförutsägbarheten är av ett annat och nytt slag. Åttio år efter andra världskrigets slut har vi en ökad sannolikhet för nya och stora krig. Åttio år en lång tid, en livstid. Men nu rör sig de geopolitiska kontinentalplattorna igen.

Det började redan 2022 när Ukraina invaderades. Sverige bytte den våren säkerhetspolitisk doktrin och den socialdemokratiska regeringen lämnade in en ansökan om medlemskap i Nato. Alliansfriheten som hade tjänat Sverige väl fram till dess var nu historia.

För Ulf Kristersson var det något av en politisk skördetid. Särskilt eftersom han vann valet den hösten. Nato är för Ulf Kristersson vad EU var för Carl Bildt. Ett sätt att skriva in sig i historien. Något att förknippas med.

Men nu efter Trumps återkomst till Vita huset är det en mer tillbakahållen och reserverad Ulf Kristersson vi möter.

Skandalerna hämmar

Vi ska inte övertolka vad USA:s president säger och det gäller att ha is i magen.

Ungefär så låter det när Ulf Kristersson tar till orda. Om han överhuvudtaget ger sig till känna. Det har förstås sina randiga skäl och rutiga orsaker att Moderatledaren inte hoppar jämfota för närvarande.

Ett viktig förklaring är förstås de skandaler som rör centralt placerade moderater. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard köpte aktier för tiotusen i ett företag som är underleverantör till ett bolag som upphandlats av försvarsmakten. Kanske är det svårt att bevisa att hon hade någon specifik information från insidan, mer än andra som följer politiken. Men politiker som sitter i en regering bör inte syssla med aktieaffärer så länge de innehar en sådan post. För att misstankar av det här slaget inte ska behöva uppstå. Ministrar har bra lön och goda pensionsvillkor.

Det enda rimliga borde vara att lämna förvaltningen av sitt kapital (om det finns) till någon annan eller helt frysa sina tillgångar. För att de inte ska kunna misstänkas ha dubbla lojaliteter eller att deras privatekonomiska intressen påverkas av det offentliga uppdrag de innehar.

Malmer Stenergard hoppade in på UD när Tobias Billström överraskande hoppade av utrikesministerposten. Det var ett tungt avbräck för Kristersson. Det är väl inte klarlagt varför Billström avgick. Men det finns skäl att misstänka att han kände sig sidsteppad av Kristersson. Inte minst eftersom han gav Henrik Landerholm det nya uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare, stationerad i Statsrådsberedningen. Han har inte bara övertagit den tidigare krisenheten knuten till statsministern utan också flyttat över en rad tjänstemän från Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet.

Landerholm chefar över en stor arbetsstyrka. Eller chefade, för han har fått avgå med buller och bång. En rad incidenter hade redan satt bilden av att han är en notorisk slarver. Bland annat hade han glömt kvar hemligstämplade dokument som rör Sveriges säkerhet på en kursgård. Först spelades det hela ned. Men när det visade sig att Landerholm åtalas för vårdslöshet med hemlig uppgift, ja då avgick han. Redan så här långt var det en uppseendeväckande skandal i sig. Dagens Nyheter har ovanpå detta avslöjat att Landerholm vilselett Säkerhetspolisen på en rad punkter. Därmed skadar den här skandalen även statsminister Ulf Kristersson. Inte minst eftersom utnämningen av Henrik Landerholm måste betraktas som uppseendeväckande. I praktiken är det en politisk utnämning. Men borde rimligen ha varit en tjänstemannatillsättning. Hela upplägget är tveksamt. Särskilt som Ulf Kristersson och Henrik Landerholm är vänner sedan gymnasieåren och har kamperat ihop i Moderaterna i en politisk evighet.

Inget liknande från Rosenbad

Timingen för den här förtroendekrisen kunde inte vara sämre. För nu råder osäkerhet om Sveriges säkerhetspolitik och om vi kan luta oss mot USA och om Nato i praktiken är ett tomt skal. Alla politiska partier i Sverige är överens om att Sverige behöver rusta försvaret. Samma budskap hörs från EU och andra europeiska länder. I ett sådant läge behöver vi ett ledarskap som har en förmåga att skapa breda allianser. I Tyskland har Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, med stöd av de Gröna, valt att reformera den tyska skuldbromsen för att kunna investera i försvar, infrastruktur och klimatomställning. Den nya tillträdande kanslern Friedrich Merz har därigenom visat prov på ledarskap. Detta var ett strategiskt beslut kristdemokraterna tidigare motsatt sig.

Något liknande hörs inte från Rosenbad och Ulf Kristersson. Den stora frågan är ju hur försvaret ska finansieras. Budskapet från regeringen är att skattehöjningar inte kommer på tal överhuvudtaget. Den ideologiska låsningen vid låga skatter till varje pris sitter djupt i borgerligheten. Här är det inte fråga om pragmatism. Finansminister Elisabeth Svantesson har redan signalerat ytterligare nedskärningar i biståndet. Men alla förstår att det kommer att krävas skattehöjningar för att finansiera ökade försvarsutgifter om det inte ska bli en massaker av välfärden. En stark offentlig infrastruktur och social trygghet är i sig en form av försvar. Som kommer att motverka desinformation och mota ett missnöje som kan utnyttjas av främmande makt eller av populister hemmavid. Ekonomer som Klas Eklund och Lars Calmfors är tydliga med att tanken att det är möjligt att rusta upp utan höjda skatter är en ren önskedröm. Men sådana skattehöjningar måste ha en fördelningspolitisk profil. Allt annat är otänkbart.

Allt det här kräver ledarskap och även en förmåga att överge gamla käpphästar. Det är i kriser politiker prövas. Än så länge har Ulf Kristersson passat. Men så är han också skadskjuten av de senaste skandalerna. Hans senaste uttalande, att han ”inte vet om han visste något just då” om Landerholms försök att vilseleda om sitt slarv, gjorde inte saken bättre.

Det bådar inte gott för honom själv. Och inte heller för Sverige.

Håkan A Bengtsson