Ingen regering borde göra sig beroende av Turkiets president och Sverigedemokraterna.
Regeringen har svårt att hantera den allvarliga politiska kris som har uppstått på grund av koranbränningarna. Kritiken växer från muslimska länder och regeringens valhänthet inför krisen är uppenbar. Regeringen har gjort sig beroende av politiska krafter som ingen svensk regering borde vara beroende av, Turkiets president och Sverigedemokraterna.
Regeringen kryper för en islamistisk despot, president Erdoğan, för att få gå med i Nato. På vägen dit offras vår trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter och vårt stöd till de kurder med allierade som besegrade terrorsekten IS. President Erdoğan bossar runt med den svenska regeringen och den önsketänkta raka vägen mot Nato har blivit en lång nationell förnedringsresa för Sverige. Erdoğans regering har inte varit sen att utnyttja koranbränningarna för att åter skruva upp kritiken mot Sverige.
Anhängare till regeringsunderlagets mäktigaste parti, Sverigedemokraterna, genomför kränkande koranbränningar vilket skapar häftiga och förutsägbara motreaktioner i muslimska länder. Sverigedemokraten och ordföranden i justitieutskottet Rikard Jomshof tycker att man kan bränna ytterligare 100 koraner. Det eldar på konflikten, precis som SD vill. Regeringen biter inte ifrån mot SD:s provokationer, de regerar på deras nåder. De enda som kan bossa runt med vår statsminister på ett ännu värre vis än Erdoğan är Jimmie Åkesson och Rikard Jomshof.
Det riskerar att i praktiken minska utrymmet för vår starka yttrandefrihet
I detta svåra läge är företrädare för regeringen uppenbart villrådiga, de har mumlat om SD:s provokationer och hållit sig undan journalisternas frågor. Statsministern skrev på Instagram att Sverige befinner sig i ”det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”, men de verkar inte veta hur vi ska ta oss ur den akuta situationen. Regeringen har hamnat i spagat. När dess företrädare sedan uttalar sig talar de om Natomotståndare som försöker sabotera inträdet i militäralliansen. Men det är Natoanhängarna i SD och Natolandet Turkiet som är regeringens verkliga problem.
Som vänsteranhängare skulle man kunna känna en viss skadeglädje över regeringens schabbel, men själv känner jag mest en malande oro. Det som sker är dåligt för vårt land. Risken är att konflikten eskalerar med kraftigt försämrade relationer till en rad muslimska länder, ogenomtänkta inskränkningar av svensk yttrandefrihet eller i värsta fall ökad risk för terrorattentat riktade mot Sverige eller svenska intressen.
Det tar tid att bygga upp en positiv bild av ett land, det kan gå snabbare att riva ned den. Vi är många som har varit stolta över bra saker i Sverige som vår välfärdsstat, förbättrad jämställdhet mellan män och kvinnor, tolerans inför människor olikheter, vårt relativt ambitiösa klimatarbete och internationellt engagemang för mänskliga rättigheter. Nu saknas de ambitionerna, istället rivs förtroendet för vårt land ned i snabb takt. Det kommer att påverka oss under lång tid, Sverigebilden förändras i grunden. Regeringens undfallenhet inför SD:s öppna rasism och krypandet för Turkiet bidrar till att göra oss till ett annat och sämre land i omvärldens ögon.
SD har inte förändrats, det är högern som allt mer har börjat efterlikna dem. Vad trodde de? Att SD skulle sansa sig när de fick förhandla med regeringen och bli ordförande i mäktiga riksdagsutskott? SD vill ha konflikten med muslimska länder, de vill förolämpa och kränka muslimer och sätta likhetstecken mellan islam och islamism, det här är deras livsluft. När regeringen inte kräver Jomshofs avgång så tolererar de deras utfall. Det är priset de betalar för att få inneha makten.
Regeringen vill nu se över ordningslagen med syfte att kunna begränsa allmänna sammankomster som anses hota rikets säkerhet. Det riskerar att i praktiken minska utrymmet för vår starka yttrandefrihet. Vad skulle Säpo anse om demonstrationer till stöd för de kurder som besegrade IS, skulle de kunna anses hota rikets säkerhet? Säpo har ett nära samarbete med den turkiska säkerhetstjänsten som bekämpar de organisationerna och Turkiet avgör om Sverige får gå med i Nato.
Det är dessutom illa om begränsningar av rätten att framföra åsikter skulle hastas fram som eftergift åt auktoritära stater och som en effekt av regeringens ovilja och oförmåga att hantera Sverigedemokraternas provokationer.
Även i Finland pågår en långdragen politisk skandal runt SD:s motsvarighet Sannfinländarna. Partiet har nyligen återkommit i regeringsställning och nu avslöjas hur deras ministrar spridit rasistiska grovheter. Näringslivsminister Wille Rydman beskrev sig själv som nazist så sent som 2016. Partiledaren Riika Purra har tidigare skrivit om att ”spotta på tiggare” och ”klå upp svarta barn”.
Förhoppningsvis kommer en revolt inom Svenska Folkpartiet (SFP) leda till att den finska högerregeringen faller. Men i de svenska Liberalerna syns inga motsvarande tecken, de har valt ministerposter framför liberala principer och politisk trovärdighet. Ett sådant parti förtjänar att åka ur riksdagen i valet 2026.
I Finland har man tidigare haft en mer accepterande hållning till att samarbeta med Sannfinländarna, nu betalar man det politiska priset för att ha normaliserat rasismen. I Finland syns tecken på omprövning, i finska medier förs en självkritisk debatt om att man inte klarat av att granska partiets uppenbara rasism och extrema åsikter. Svenska medier har samma utmaning.
Vi befinner oss på ett sluttande plan där rasism och fascistiska tankefigurer behandlas som normala politiska åsikter i våra medier. Det märks i ängsligheten och den bristande kritiska journalistiska granskningen av Sverigedemokraterna. Den som påtalar rasism korrigeras i direktsändningen, den som framför rasism får tala ostört. Det är ett underbetyg åt public service och de stora morgontidningarna att det är medier som ETC, Expo och kvällstidningarna som gör de stora avslöjandena som nazistiska kopplingar, trollfabriker och rasism inom SD.
Vi riskerar att bli som den berömda grodan som inte lämnar kastrullens varma vatten när temperaturen sakta höjs. Ett motstånd mot SD-regeringens politik måste bygga på folkliga rörelser för jämlikhet, välfärd och klimatet. Men den kräver också försvar av yttrandefriheten och en brandvägg mot rasism. Det handlar om vilket land vi vill vara.
Jonas Sjöstedt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
