I kristid gör staten comeback

Åtgärderna mot coronaviruset är exceptionella och de ekonomiska krispaketen saknar motstycke. Samtidigt inträffar den nya krisen i ett uselt internationell samarbetsklimat. 

Inom loppet av några veckor, ja dagar, har den vardagliga trygghet vi nyss tog för given bara försvunnit. Varje timme kommer nya oroande underrättelser om virusets härjningar och nyheter med allt dystrare ekonomiska prognoser. Åtgärderna för att dämpa smittspridningen är exceptionella. De ekonomiska krispaketen saknar motstycke i historien. Oavsett hur djup och långvarig coronakrisen blir finns ett före och ett efter.

Den svenska nationella politiken har nästan över en natt bytt fokus. Tidigare så betydelsefulla skiljelinjer har suddats bort från dagordningen. Januariavtalet har i praktiken lagts i träda.

Den rödgröna regeringen som nyss pressades av vikande opinionssiffror ägnar sig nu åt akut krishantering. Här finns onekligen en tradition i Sverige att falla tillbaka på, att vid allvarliga kriser och utmaningar lägga partiintressena åt sidan för att landet ska kunna ta sig samman.

I samband med den ekonomiska krisen 1992 satte sig den borgerliga regeringen ned med den socialdemokratiska oppositionen och förhandlade fram ett gemensamt krispaket.

Där är vi inte ännu. Men kanske får vi snart någon form av samlingsstyre med formella konsultationer mellan regering och opposition.

För några dagar sedan krävde Moderaternas Ulf Kristersson att staten skulle upprätta beredskapslager. Visst, lager har inte stått högt i kurs i de nyss gångna ”just-in-time”-tiderna. Men sedan tystnade Kristersson. Kanske var det efter att han påmindes om att det var den borgerliga regeringen som lyfte bort beredskapsansvaret från försvaret och som avskaffade apoteksmonopolet. I dagens akuta kris påminns vi om statens och den offentliga sektorns centrala roll. Sjukvården är redan så slimmad, antalet vårdplatser låg och tillgången till skyddsutrustning sviktar.

Men det handlar också om att nedrustningen av civilförsvaret – och försvaret ­– har minskat vår förmåga att möta hot av det slag vi nu tvingas hantera. Detta har varit uppe till debatt under lång tid, utan några synbara resultat. Möjligen präglades tidsandan under så många år av ett slags välviljans och godtrogenhetens naivitet. Det räcker inte att inreda garderoben för bra väder. Samhället, staten och politiken behöver ha en beredskap också för det värsta scenariot. Coronakrisens beredskapsanda bär syn för sägen.

Coronaviruset blixtbelyser också att det globala samarbetet nu fallerar och vad som händer när populister och auktoritära politiker sätter agendan i den internationella politiken. Sedan tidigare har flera länder övergett det klimatavtal de nyss skrev under.

I The Guardian påminner den tidigare brittiske premiärministern Gordon Brown om att de stora länderna i G20-gruppen efter finanskraschen 2008 tog ett gemensamt grepp för att förhindra att världsekonomin gick helt över styr. Genom samordnade insatser lyckades de förhindra en total ekonomisk kollaps genom enorma ekonomiska stimulanser. Regeringarna och centralbankerna pumpade ut pengar i det finansiella systemet. Räntor och skatter sänktes och de offentliga utgifterna ökade. Åtgärderna tog emellertid inte tag i de underliggande obalanserna i det globala finansiella systemet. Samtidigt har investeringarna varit för låga och löneökningarna för små.

I stället agerar varje land mer eller mindre var för sig, och vidtar sina mått och steg utan samordning.

Kontrasten till hur de internationella makthavarna agerar i dag är illavarslande och påfallande. Gordon Brown påpekar att de största länderna och ekonomierna i detta läge inte samlats för att gemensamt ta sig an de utmaningar som pandemin i sig ger upphov till och därmed inte heller coronans konsekvenser för ekonomin. Åtminstone inte än. I stället agerar varje land mer eller mindre var för sig, och vidtar sina mått och steg utan samordning.

Enskilda länder fattar beslut att stänga sina gränser, andra följer efter. Dess effekter för att minska smittspridningen är försumbara, däremot försvåras transporter över gränser. Vissa politiska ledare ägnar sig åt ett slags ”blame game”, och understödjer bilden av att hotet kommer utifrån trots att spridningen nu omfattar så många länder.

Den politiska symboliken var övertydlig när Donald Trump ensidigt och utan konsultationer stängde ner flygtrafiken till och från Europa. Och EU förefaller i detta läge tämligen handfallet. Den europeiska centralbanken har visserligen beslutat att stödja den privata sektorn genom gigantiska köp av obligationer för att frigöra ekonomiska resurser. Men EU är försvagat av de inre spänningarna som skapades av EMU-krisen och under senare år har Brexit paralyserat EU-samarbetet.

Det globala samarbetet är alltså mycket svagare i dag än 2008, i ett läge då det verkligen skulle kunna spela en avgörande roll för vår förmåga att hantera coronakrisen.

När världen nu stannar av, ekonomin viker skarpt nedåt och gränserna stängs är det lätt att dra slutsatsen att globaliseringens tidsålder är över. Någonstans gäller det att hitta en väg som leder framåt, bortom just-in-time-modellerna, den dogmatiska marknadsfundamentalismen och den tillbakablickande nationalismen.