Tystnaden kring mens är inte kvinnors ensak. Det är en rättighetsfråga som drabbar hela världens ekonomi, skriver Kristina Henschen, chef för Union to Union.
»Vi har rätt att ta ledigt på mensens första dag«, säger en facklig aktivist. »Problemet är att arbetaren måste visa upp blodet för chefen.«
Vi deltar i en facklig workshop i Indien och deltagarna är från olika delar av Asien. Vi ser misstroget på varandra.
Visa upp blodet?
Orimligheten i kravet, och att det sannolikt aldrig kommer att ske, inser nog de allra flesta kvinnor oavsett yrkesval eller nationalitet.
För vi har alla någon gång befunnit oss mitt i den där blodröda skammen.
Om det är något som är globalt, så är det synen på kvinnokroppen, och dess funktioner som till exempel menstruation.
Kampen om kvinnokroppen är en gammal strid om kvinnans rätt att fatta sina egna beslut, bestämma över sig själv och ytterst om tillgång till makt. Det handlar om att det personliga alltid är politiskt, ett av kvinnorörelsens slagord.
Orimligheten i mensskammen blir uppenbar i perspektivet att 800 miljoner människor har mens i världen varje dag. Det händer två miljarder människor. Att mensen, som är en förutsättning för liv och samhällsutveckling, inte funnits som del av det offentliga rummet beskrivs i boken Bara lite blod av Anna Dahlqvist.
När tystnaden kring menstruationen kombineras med fattigdom får det enorma konsekvenser för flickors och kvinnors möjlighet att delta i både utbildning, arbete och samhällsliv.
Flickors skolgång är ett exempel. Höga kostnader för mensskydd i låg- och medelinkomstländer medför hygieniska risker vilket även innebär hög frånvaro. I Sierra Leone uppgår mensfrånvaron i skolan till 20 procent, i Afghanistan till 30 procent och i Indien till 25 procent. Samtidigt vet vi de ekonomiska konsekvenserna av att kvinnor inte utbildas. Vi vet att utbildning medför bättre hälsa och säkerhet och att för varje procents ökning av kvinnor som får högre utbildning, ökar ett lands årliga inkomst per capita med 0,3 procent.
Som del av denna politiska strid minskar nu en stor del av det amerikanska biståndet till mödrahälsa. Återinförandet av den så kallade Global Gag Rule, munkavleregeln, kommer att påverka de som lever i fattigdom mest. Organisationen Marie Stopes International (MSI) uppskattar att denna munkavleregel under de närmaste tre åren kommer att resultera i:
* 6,5 miljoner fler oönskade graviditeter, * 4,3 miljoner fler aborter, varav 2,1 miljoner osäkra aborter, * 21 700 fler fall av mödradödlighet.
Vid förra veckans givarkonferens #SheDecides mobiliserade likasinnade länder och lyckades skramla ihop 1,8 miljarder kronor totalt. Ett hedervärt initiativ samtidigt som behovet är så mycket större.
De amerikanska nedskärningarna inom hälsobiståndet kan visa sig uppgå till 95 miljarder kronor – mycket mer behövs om vi ska kunna undvika den katastrof som står för dörren.
Att se kvinnors hälsa och kvinnokroppens funktioner som självklara utvecklingsfrågor är förutsättningar för att kunna uppnå ett jämställt och jämlikt samhälle.
Rätten till reproduktiv vård, säkra förlossningar och säkra aborter såväl som tillgång till preventivmedel och sex- och samlevnadsundervisning är grundläggande.
Likaså är privata och säkra toaletter och tillgång till mensskydd nödvändiga för att flickor och kvinnor ska kunna planera sina liv, skaffa sig en utbildning, arbeta under anständiga förhållanden, försörja sig och bidra till en säkrare och mer hållbar värld.
Detta borde inte vara något som ifrågasätts och underfinansieras.
Det borde inte heller omgärdas av skam, okunskap och tabun. Men så är det – 2017 – och därför måste vi fortsätta kämpa för att det personliga alltid är politiskt.
Kristina Henschen, chef Union to Union
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
