Låt det bli sagt; RUT-avdraget är en politisk styggelse av flera skäl.
Du har väl sett Rutles – all you need is cash? Klart du har. Men känner du till att titeln på Eric Idles Beatlesparodi från 1978 numera utgör en central akronym i den svenska skattepolitiken?
”RUTLES” ska nämligen från årsskiftet utläsas: ”Rengöring, Underhåll och Tvätt samt Läxhjälp för de Ekonomiskt Starka.” Det är finansdepartementet som tycks ha smittats av Jan Björklunds missmod när det gäller den svenska skolans möjligheter, och meddelar att föräldrar nu ska kunna få RUT-rabatt för renodlade, privata, läxläsningstjänster till barn upp till gymnasienivå.
Avdraget för hushållsnära tjänster har varit ett blossande rött skynke för den breda vänstern ändå sedan det tidiga 90-talet, men tyget tycks ha bleknat med åren. Kanske är det inte så konstigt, attraktiva väljargrupper med höga inkomster hör ju till de flitigaste RUT-användarna.
Eller som Per Gudmundson skrev i en ledare häromdagen, att människan ”gärna slipper slösa tid på tråkiga och enkla göromål”. Alla vinner och världen blir bättre: ”Hjärnkirurgen får mer tid i operationssalen, ingenjören kan lägga mer kraft vid ritbordet och läraren kan fundera mer på pedagogik, i stället för att slava på den egna täppan.” (SvD 120909)
Nu handlar Gudmundsons ledare främst om teknikutveckling, men liknande argument används inte sällan för att försvara skatteavdrag för städning. Den där täppan ska helst hållas ren av någon som är expert på ”tråkiga och enkla göromål” och utför dessa hela dagarna. I det RUT-skimrande Gosford Park-samhället ska vissa människor underlätta för andra att uträtta viktigare värv än att torka upp spilld mjölk. Och med en framåtskridande arbetsdelning får vi kanske se allt fler mänskliga verksamheter inordnas under marknadens logik, vinjetterade som ”tjänster”. Vi kan, för att citera Nina Björk ”börja acceptera avlönad hjälp med påklädning” och ”torkande i rumpan efter toalettbesök”. Av vuxna, friska människor, för skattepengar. (DN 061119)
Låt det bli sagt: RUT-avdraget är en politisk styggelse, av dessa skäl och fler. För att bara människor som tjänar minst 250 000 kronor per år kan utnyttja det fullt ut, för att städare har fler långtidssjukskrivningar och anmälda arbetsskador än de flesta andra yrken och för att samhället borde satsa på att expandera andra branscher. Men det tjänar ingenting till att tjata om detta, eftersom RUT i grunden är en symbolfråga som skymmer sikten för viktigare saker. Åtminstone har det varit så hittills.
Men med den subventionerade läxhjälpen går RUT-avdraget från att endast vara irriterande till att bli en viktig byggsten i ett omvälvande skifte som pågår i det svenska samhället. Skolverket – som tydligt sagt nej till skatteavdrag för privata läxtjänster – gick i maj ut och varnade för en allvarlig försämring av likvärdigheten i den svenska skolan. Klasstillhörighet visar sig spela allt större roll för studieresultaten, och skolorna misslyckas systematiskt med att parera barnens sociala bakgrund.
Mot den bilden låter läxhjälps-RUT som en dålig parodi. Som all you need för att klara skolan is cash. Det vill säga våra gemensamma cash, som nu ska användas för att gräva allt djupare klyftor mellan barnen i det här samhället.
Kristina Lindquist är kulturskribent och en av Ottars chefredaktörer
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
