Vad som egentligen avgör i det enskilda fallet är naturligtvis svårt att säga; det ingår i mediernas dramaturgi att ta åt sig äran för ”lyckliga slut”.
Det är som klumpig satir. Eller vad säger ni – ska vi ta och utvisa några dagisbarn i dag? Ingen kan i alla fall anklaga Migrationsverket för att måna om sin image när de framhärdar i att tvååriga Haddile ska kastas ur landet för att ”återförenas” med den kvinna som övergav henne vid födseln.
Men lilla Haddile sätter också fokus på den tvivelaktiga roll som medierna spelar i svensk asylpolitik. Vi talar verkligen om ett oerhört märkligt fall, som är lätt att engagera sig i – hundratusentals har skrivit på för att flickan ska få stanna. Och när medierna mobiliserar kan det som bekant hända att Migrationsverket kommer på andra tankar.
Senast i helgen kunde vi ta del av historien kring Viola Fouad, en 14 månaders bebis med strulig blankettsituation. Hennes passansökan ligger obehandlad hos irakiska ambassaden och Migrationsverket konstaterar helt enkelt att den lilla parveln inte är ”undantagen från kraven att ha en giltig passhandling” och därför ska skiljas från sin familj i Sverige. Men hoppsan, det ringde visst någon från Sveriges Television och ställde jobbiga frågor och plötsligt skulle Viola inte alls utvisas.
Vad som egentligen avgör i det enskilda fallet är naturligtvis svårt att säga; det ingår i mediernas dramaturgi att ta åt sig äran för ”lyckliga slut”. Men det lär vara svårt för Migrationsverket att hävda att deras bedömningar konsekvent lyckas stå oberörda när det stormar i rubriker och ingresser. Det här blir en rutten ordning, inte minst för att det är så tydligt vilka som förlorar på det. Visst går det att driva medial räddningskampanj för en stjärnögd gullunge, men försök göra samma sak för en traumatiserad tonåring.
I rasistiska kretsar är ”skäggbarn” ett väletablerat begrepp som används för att hetsa mot minderåriga asylsökande. Eller som Sverigedemokraterna i Trelleborg definierar fenomenet ensamkommande flyktingbarn: ”vuxna män som anländer ensamma till Sverige”. I våras gick riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) ut på DN Debatt och krävde ålderstester för att ”säkerställa att män över 18 år mottas som sådana och inte som barn”. Men då åldersbedömningar faktiskt utförs i Sverige är frågan vad syftet med artikeln egentligen var – om inte att misstänkliggöra en redan utsatt grupp. Och ni minns kanske hur barnboksförfattaren Anders Jacobsson uttryckte sig om de ”små nuttisarna” på sin blogg (*): ”Nästan samtliga av dem lider också av en FRUKTANSVÄRD sjukdom – Hutchinson-Gilfords syndrom – som gör att man åldras i förtid.” Budskapet är tydligt: riktiga barn är små, söta och skägglösa.
Men fallet Haddile har också på allvar aktualiserat frågan om att göra FN:s Barnkonvention till svensk lag, vilket inte är en dag för tidigt. En sådan lagändring skulle inte spela någon roll för henne – även konventionstexten håller de biologiska familjebanden högt. Men det skulle stärka barns rättsliga ställning rent generellt, menar i alla fall Unicef. För att inte tala om den skrivning i utlänningslagen som talar om ”synnerligen ömmande skäl” och som i dagsläget tycks helt omöjlig att uppfylla. Ett skifte till ”särskilt” ömmande skäl skulle kunna betyda mycket, om våra partier vågade agera på den riksdagsmajoritet som trots allt finns.
Tills dess antar jag att vi får försöka härja i medierna. För alla ungar.
Kristina Lindquist är kulturskribent och en av Ottars chefredaktörer.
* Alltombarn.se, 2010-04-16. Inlägget är borttaget och sajten nedlagd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
