ÅRSKRÖNIKA | 2014 var på många sätt ett mörkt år för aborträtten i Europa. Men våra gemensamma protester gjorde att vi vann. Låt 2015 bli året då vi kräver en mer progressiv abortpolitik världen över.
2014 började jag i ett demonstrationståg i Madrid där jag tillsammans med tiotusentals personer protesterade mot regeringens förslag på att i princip totalförbjuda abort. I Spanien träffade vi aktivister, politiker, Sveriges ambassadör och sedan Spaniens ambassadör i Sverige och det kändes onekligen väldigt mörkt. Det var bara en tidsfråga före lagändringen skulle klubbas.
Men plötsligt hände det, protesterna i Spanien och runt om i Europa hade gett resultat – regeringen tvingades backa och lagförslagets arkitekt, justitieministern, tvingades avgå.
I mars gick resan till Oslo där jag lärde mig mer om den norska regeringens förslag till ytterligare en form av samvetsklausuler för vårdpersonal som vägrar arbeta med abortvård. Utan att frågan ens hade diskuterats under valrörelsen hade plötsligt Kristelig Folkeparti fått stöd av sina regeringskollegor från Fremskrittspartiet och Høyre för idén om att husläkare skulle ges rätt till att neka patienter hänvisning till abortvård.
I Norge träffade vi fackförbund, politiker och vår systerorganisation som alla var tagna på sängen över regeringens framhastade förslag. Allmänheten var upprörd och den 8 mars hölls stora demonstrationer runt om i Norge mot förslaget. Debatten och protesterna gav resultat och även den norska regeringen tvingades backa från sitt förslag och vi kunde se ännu en seger för aborträtten.
I Sverige poppade frågan om samvetsklausuler upp i Kronoberg när Kristdemokraterna i ett första steg fick stöd från sina allianskollegor för att utreda frågan om vårdpersonal ska ges rätt att neka till att delta i abortvård. Men efter en intensiv debatt drog sig de övriga allianspartier tillbaka och det blev uppenbart att frågan helt saknade stöd bland fackförbunden inom vården och att det inte var något annat än ett förtäckt abortmotstånd i ny förpackning.
Visst är det ett mörkt läge i Europa just nu och vi ser bakslag mot bland annat aborträtten där motståndarna slipar sina metoder för att framstå som mer harmlösa. Att prata om bakslagen väcker alltid stort intresse, seminarier om en mörk utveckling drar fulla hus och artiklarna blir flitigt delade. Det är bra, vi ska prata om den utveckling vi ser, men vi ska inte stanna vid att enbart beskriva det som går åt fel håll.
Vi måste även se och komma ihåg segrarna, annars kan ett politiskt påverkansarbete lätt te sig tröstlöst. Hade ingen höjt rösten i Norge och Spanien hade inskränkningarna idag varit ett faktum. Vi kan inte stanna vid att beskriva hur abortmotståndarna blir mer välklädda och välartikulerade utan att samtidigt se att EU-kommissionen slänger abortmotståndarnas medborgarinitiativ One of us i papperskorgen. Eller hur Europeiska kommittén för sociala rättigheter nyligen slagit fast att Italien bryter mot rätten till vård och diskriminerar kvinnor när de tillåter sju av tio gynekologer att vägra utföra aborter Liksom när Europadomstolen fäller Irland och Polen för abortvägran.
Vi går nu in i 2015 och på nyårsafton kan vi fira att den svenska abortlagen fyller 40 år. Men 2015 är året då jag hoppas att vi kan sluta ägna tiden åt att försvara vunna segrar och argumentera för en lag som har fyrtio år på nacken. Låt 2015 bli året då vi tar stegen framåt och i stället får lägga tiden och energin på att kräva en mer progressiv abortpolitik världen över.
Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
