Om Krimkrisen lär oss någonting om utrikespolitik så är det behovet av neutralitet och alliansfrihet för länder som Ukraina, Finland och Sverige, skriver Kristoffer Olofsson, masterstudent, Lunds universitet.
Det har nyligen rapporterats om att Centerpartiet och Kristdemokraterna i höst förväntas ta ställning för ett svenskt Natomedlemskap, med övriga borgerliga partier i ryggen.
Även om Socialdemokraterna officiellt säger nej till medlemskap så vill försvarsminister Peter Hultqvist (S) nu se en upptrappning av det svenska militära samarbetet med USA.
Framförallt framställs Ryssland, dess spionage, upptrappningar och annekteringen av Krim som huvudsakliga argument för ett svenskt Natomedlemskap. Inte minst av borgerliga ledarskribenter.
Låt oss för all del ta Rysslands provokationer på allvar. Men för att få ta plats på borgerliga ledarsidor krävs mer än så. För detta krävs att man accepterar ett långt mer tvivelaktigt antagande: Att spioneri, militär provokation och propaganda är ett bestämt ryskt fenomen.
Att det snarare är ett typiskt imperialistiskt fenomen, återkommande hos en rad andra stormakter, kommer sällan på tal.
Ryssland trappar nu upp sin militär, som fortsatt bleknar i jämförelse med USA:s. USA:s militära utgifter för 2014 uppgick till omkring 600 miljarder dollar. Det kan jämföras med den sammanlagda budgeten för det tiotal stater som lägger mest pengar på militären näst efter USA.
Och under 2014 var Saudiarabien det land i världen som stod för den i särklass största upptrappningen. Utgifterna ökade med drygt 17 procent och uppgår nu till 10.4 procent av landets BNP (Forbes, 25/1).
Vad gäller att motarbeta stater som bedriver internationellt spionage känns Hultqvists förslag på ett fördjupat samarbete med den världsledande staten på området även det föga konstruktivt.
Färskt i minnet är hur svenska FRA i samarbete med NSA bedrivit internationellt spionage mot civila mål i Ryssland och Baltikum – fakta som kom till allmän kännedom i samband med Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska säkerhetsmyndighetens kolossala illegala övervakningsverksamhet. Är det inte en provokation mot Ryssland, utifrån varje stormakts mentalitet, att i ett detta läge förstärka det militära samarbetet med USA?
Skiljelinjen är banal. Vårt spioneri är inte spioneri på samma sätt som deras. Vårt handlar om nationell säkerhet. Deras om ekonomiska och politiska intressen. Eller med andra ord: vi är goda, de är onda. Antingen är ni med oss eller så är ni med terrorryssarna, för att citera Bush den yngre. Utan en rejäl dos nationalism kan man omöjligen få folk att tro på en så banal och uppenbart tvivelaktigt åtskillnad.
Den USA-kramande debatten om det ryska hotet har väldigt lite att göra med att försöka förstå det ryska ledarskapets syn på sin egen roll i världspolitiken. Ukraina har stor strategisk betydelse för Ryssland, något som Sverige inte har, om man får tro tre svenska toppdiplomater.
I efterdyningarna av EU:s sanktioner mot Ryssland för annekteringen av Krim deltog Putin vid en konferens i Sotji i oktober förra året. Bland publiken satt en brittisk professor i politisk ekonomi, Robert Skidelsky. Han skrev strax därpå en artikel i New Statesman som blottlägger en hel del om hur det ryska ledarskapet ser på sin världspolitiska roll.
Det är enligt honom ett ledarskap som präglas av en ”djup förnedring” över imperiets sönderfall och över USA:s ”seger” i det kalla kriget. De senaste årens försök från USA och dess allierade att expandera EU och Nato österut mot Rysslands historiska geopolitiska territorium har ytterligare spätt på denna känsla.
I Ukraina blev det mer än vad stoltheten hos den falnande ryska stormakten klarade av och dess olagliga annektering av Krim kan ses som en reaktion på detta, en uppfattning som delas av bland andra USA:s före detta ambassadör Jack Matlock. Ryssland markerade att de inte har för avsikt att stå och se på om Ukraina närmar sig en fientlig militär allians.
Diplomaten Matlock argumenterar för att Ukrainas stora utmaning är att försöka nå en neutral och restriktiv position mellan stormakterna i öst och väst, där landet särskilt bör undvika att tillåta utländska militärbaser inom dess gränser.
Därför är det så provocerande när högern tar Rysslands annektering av Krim som belägg för behovet av ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.
Om Krimkrisen lär oss någonting om utrikespolitik så är det behovet av neutralitet och alliansfrihet för länder som Ukraina, Finland och Sverige. Inte fördjupade militära samarbeten med den nordamerikanska björnen.
Kristoffer Olofsson, masterstudent i geovetenskap, magister i urbana studier, Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
