Häromveckan granskade den utmärkta tidskriften Fokus fenomenet Maria Wetterstrand. Där bekräftas vad alla redan vet, att det i Miljöpartiet och hos henne finns en fullt befogad skepsis mot Socialdemokraternas gamla manliga maktarrogans.
Minns hur det var efter valet 2002! Då var miljöpartisterna så förbannade på Göran Perssons "pojkars" stöddighet, att de på stående fot började förhandla med Folkpartiet och Centern om en minoritetsregering. Samtalen rann ut i sanden, men ingen ledande miljöpartist har glömt att det då var blankt nej från (S) till regeringsposter, även efter valet.
På den tiden sa Wetterstrand att ett av hennes mål var att krossa det socialdemokratiska maktmonopolet och i Fokus bekräftar hon med en ironisk blinkning att det fortfarande gäller: "Det är ju det vi håller på med!"
Den här repliken har förstås blivit ammunition i den pågående beskjutningen av det rödgröna samarbetet i högerpressen. Några låtsas vara dummare än de är och undrar varför Wetterstrand vill bryta socialdemokratins maktmonopol genom att liera sig med dem och om det inte vore bättre om hon gick samman med de borgerliga. Frågan avslöjar vad som har hänt. Miljöpartiet må ha borgerliga anfäktelser på vissa områden, men de har gjort sitt val. De vill bekämpa högerregeringen som en likvärdig partner med Socialdemokraterna. Och Mona Sahlin har insett att enda sättet att få med Wetterstrand på vagnen är att öppna för möjligheten till regeringsposter efter ett framgångsrikt val.
Historien visar visserligen att Socialdemokraterna ofta regerat tillsammans med andra. Och har man inte regerat ihop, har man hankat sig fram med stora kompromisser som under lotteririksdagen eller med budgetöverenskommelser som under Persson-åren. Men regering eller samarbete – det har ofta skett på Socialdemokraternas villkor – att sova ihop med den stora björnen har därför riskerat att mosa den lilla kaninen, hönan eller musen.
När Wetterstrand talar om att krossa maktmonopolet handlar det om att ändra Socialdemokraternas självbild, att man inte klarar sig utan vänner i viken, utan en öppnare attityd. Sahlins brott mot den gamla S-arrogansen är därför framsynt. Vi tror inte ett ögonblick på att det förestår något "kjolarnas krig", som reaktionärerna i högerpressen formulerat saken. Men eftersom Wetterstrand ofta syns i medierna, måste andra delar av skuggregeringen komma ut ur skuggan. Sahlins riktlinjer på DN Debatt och presentationen av sossarnas vallokomotiv i dag är steg i rätt riktning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
