Krönika Det finns inget i Tidöavtalet som förklarar hur en kulturkanon skulle stärka kulturlivet, däremot stärka individens lojalitet med staten.
Frågan om en svensk kulturkanons vara eller inte vara har debatterats flitigt sedan Tidöavtalet offentliggjordes. Stöd har uttalats på några ställen. Motstånd har uttryckts tydligt – här i Dagens Arena, av Svenska Akademin och på både ledar- och debattsidor i de stora dagstidningarna.
Stödet har handlat om att arbetet med en kulturkanon kan vitalisera kulturdebatten. Motståndet har handlat om att en kanon, som Mats Malm uttrycker det, är inpyrd med makt och maktutövning.
För den som är rådvill, som är lite för och lite emot, och som dessutom är intresserad av att analysera och förstå politiska förslag, finns hjälp att tillgå – i form av olika modeller för policyanalys. En del modeller är väldigt komplicerade, andra lättare. Några av dem är så enkla att de kan användas av alla som vill bringa ordning i politikens argument och ordmattor.
De grunderna och förhoppningarna hittar man inte i Tidöavtalets idévärld
En sådan modell är den som utgår ifrån att alla politiska förslag innehåller ett är, ett bör, och ett gör. Modellen utgår från att varje politiskt förslag innehåller en idé om hur något är, hur något bör vara, och en idé om hur man bäst gör för att fösa samhället i önskvärd riktning. Om det lät krångligt så läs meningen igen. Skriv sedan ÄR – BÖR – GÖR på ett papper och dra pilar mellan orden. Gör du det så har du fått med dig allt och slipper gå en grundkurs i policyanalys på universitetet (eller så kommer du på att det är precis det du vill göra, och ditt liv kommer aldrig mer att bli detsamma).
Hur som helst. Om man tar sig an Tidöavtalets förslag på kulturkanon med den här modellen i bakhuvudet, så ser man att förslaget på kulturkanon inte är ett kulturpolitiskt förslag. Hur man än anstränger sig så kan man inte tolka förslaget som att det handlar om kulturverksamhet, kulturliv, barns och ungas rätt till kultur, kulturella och kreativa näringar, stöd till konstarterna och kulturskaparna – eller andra frågor som är centrala i den nationella kulturpolitiken. Det saknas nämligen en kulturpolitisk nulägesbeskrivning (ÄR) i avtalet, och det saknas en beskrivning av vad man vill uppnå, kulturpolitiskt (BÖR). Tidöavtalets förslag om kulturkanon handlar inte om konst, kultur eller läsfrämjande, utan är ett delförslag bland många i avtalet (GÖR) som syftar till att förändra relationen mellan staten och individen.
Det handlar, om man läser förslaget utifrån dess egen programkontext, om att ge staten ökade befogenheter att utkräva språklig, kulturell, identitetsmässig lojalitet från oss som individer. Det handlar om ramarna för den lojaliteten, och om statens rätt att disciplinera och ifrågasätta dem av oss som inte vill eller förmår uppvisa denna lojalitet.
Det kan finnas andra idémässiga grunder för att inrätta en kulturkanon förstås, och det kan finnas andra förhoppningarna på en sådan ska åstadkomma. Men de grunderna och förhoppningarna hittar man inte i Tidöavtalets idévärld.
Så jag tror vi gör bäst i att sluta prata om kulturkanon som kulturpolitik nu. Det är inte det som står på agendan.
Josefina Syssner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
