Kungens utrikespolitiska spel

Kungens uttalanden, både när det gäller den nuvarande saudikrisen och tsunamin, väcker frågor. Vad vill han uppnå?

Kung Carl Gustaf har ingen formell roll i svensk utrikespolitik. Men ibland – allt oftare på senare år – händer det att kungen använder sitt informella inflytande för att påverka Sveriges relationer med omvärlden. I synnerhet om den sittande regeringen är rödgrön.

I måndags träffade utrikesminister Margot Wallström kungen för att diskutera den pågående diplomatiska konflikten mellan Sverige och Saudiarabien som Wallström har fått bära hundhuvudet för. Kungen har i syrliga ordalag luftat sin oro över den senaste tidens händelseutveckling. Det är, säger han, ”viktigt att ha en bra dialog och goda relationer länder emellan”.

Kungen och det saudiska kungahuset är uppenbarligen redan såta vänner, förenade i sitt intresse för scouting. Den svenske monarken besökte Saudiarabien redan 2008, vilket ska ha inspirerat kung Abdullah att starta en organisation för flickscouter.

I september 2011 delade kungen, som hedersordförande för World Scout Foundation, WSF, ut medaljen Bronsvargen till den saudiske regenten, vilket väckte ont blod bland svenskar som ogillar halshuggningar av kvinnor och piskning av bloggare.

Samarbetet resulterade i scoutprojektet ”Messengers of Peace” och kung Abdullah donerade motsvarande 317 miljoner dollar. När utrikesdepartementet satte p för kungens senaste scoutresa till Saudiarabien – det ansågs för politiskt känsligt att åka dit – gjorde hovet sura miner.

Det är lätt att uppfatta spelet mellan Wallström och kungahuset som en maktkamp i det fördolda: Kungen spelar rollen av landsfader som tar den inkompetenta ministern i örat. Ministern svarar med att stoppa resplanerna.

Det är heller inte första gången kung Carl Gustaf rycker ut när socialdemokratin, i hans tycke, dabbat sig. Efter katastrofen med tsunamin 2004, följde ett förbittrat politiskt efterspel i Sverige där regeringsdugligheten, som tidigare varit S starkaste kort, fick sig en rejäl törn.

Oppositionen höll sig förvånansvärt stilla. Det var inte förrän kungen bröt tystnaden i en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter, som stormen drog igång. Hans yttrande ”i vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra nåt alls” tolkades som kritik mot sittande regering och statsminister Göran Persson. Händelseförloppet anses ha bidragit till regeringens fall år 2006.

Kungens uttalanden, både när det gäller saudikrisen och tsunamin, väcker frågor. Vad vill han uppnå? På egen hand har monarken inte rätt att kontakta Saudiarabien. Försöker han ta på sig en officiell roll, uppstår en konstitutionell kris. Återstår då för kungahuset att agera informellt, inom ramen för de statsbesök som redan är inplanerade.

Men kungens medieutspel är inte så oskyldiga som de kan verka. Svenskarna har ett närmast ofantligt förtroende för sitt kungahus. I oroliga tiden kan det förtroendet missbrukas för maktpolitiska positionsförflyttningar.