Den fortsatta hanteringen av kurdfrågan kommer att spela avgörande roll för Erdoğans demokratiska trovärdighet, skriver Ingmar Karlsson, Lunds universitet.
När protesterna på Taksimtorget i Istanbul eskalerade hämtades polisförstärkningar från tidigare permanenta oroshärdar i de kurdiska områdena som Sirnak, Batman och Diyarbakir. Samtidigt som demonstrationer slogs ner med våld i de större turkiska städerna, förbereddes en internationell konferens om kurdfrågan i just Diyarbakir. Konferensen var en följd av Erdoğans tidigare initiativ att genom dialog med PKK lösa det eviga kurdiska problemet.
Konferensen som hölls den 15-17 juni utmynnade i en deklaration i tretton punkter. Regeringen uppmanas vidta omedelbara steg som en reaktion på att PKK nästan fullständigt dragit tillbaka sina styrkor från turkiskt territorium. Det ska ses som ett första steg i en vägkarta” för en lösning av konflikten. I ett andra steg skall regeringen i sin tur genomföra en rad lagändringar som innebär ett erkännande av en kurdisk identitet med de rättigheter det innebär.
Enligt pressuppgifter har justitieministeriet utarbetat ett utkast baserat på förslag som det kurdiska partiet BDP tidigare framlagt i parlamentet och som nu ska underställas regeringen inom tre veckor. Om det antas skulle det i sin tur inleda ett fullständigt tillbakadragande av PKK-styrkor från turkiskt territorium.
Ett av kraven är ett fullständigt avskaffande av terroristlagstiftningen, med hänvisning till att de lagrum som finns i strafflagen är tillräckliga för att straffa terrorhandlingar. BDP:s förslag innebär även ändringar i strafflagen i synnerhet vad gäller möjligheterna att arrestera och fängsla personer och att stämpla organisationer som kriminella.
Andra centrala krav är att PKK-ledaren Öcalan ska släppas fri och att Kurdistans rättsliga status ska bestämmas av det kurdiska folkets fria vilja, att en ny författning erkänner kurdiska som ett officiellt språk jämställt med turkiska och att spärren för parlamentsval skall sänkas från tio till tre procent.
När Erdoğan gjorde sitt kurdiska utspel möttes det inte bara med våldsam kritik från den nationalistiska oppositionen inklusive det förment socialdemokratiska CHP. Utspelet påstods också vara rent taktiskt och endast motiverat av behovet att med BDP:s röster kunna erhålla den två tredjedels majoritet som behövs för att i en ny författning införa ett presidentstyre av fransk modell, eller som kritikerna hävdar för att ”putinisera” Turkiet.
Möjligheterna att stärka presidentmakten har Erdoğan spelat bort med sitt agerande de senaste veckorna. Därför blir hanteringen av kurdfrågan ett svar på, om utspelet bara var taktiskt för att stärka den egna makten, eller uttryck för en uppriktig strävan att lösa problemet. Agerandet blir därför ett lackmustest för hans demokratiska trovärdighet och ger honom en möjlighet att vinna tillbaka något av den demokratiska trovärdighet han förlorat de senaste veckorna.
BDP:s ledare Selahattin Demirtaş har sagt att försoningsprocessen ännu inte har kört fast men, att de senaste veckornas händelser tycks vara ett förebud om att fredsprocessen är på väg mot ett dödläge. “Om regeringen inte uppfyller sina åtaganden och möter förväntningarna i den kurdiska opinionen kommer det att bli oroligheter.”
Murat Karayilan – Öcalans ställföreträdare som PKK:s ledare – har å sin sida från Kandilbergen i irakiska Kurdistan deklarerat att hans styrkor är beredda att återuppta den väpnade kampen.
Oroligheterna i de större turkiska städerna kan nu snabbt förvandlas i en het kurdisk sommar.
Hur Erdoğan än väljer att hantera det kurdiska problemkomplexet kommer det åter att hamna i centrum i turkisk politik.
Ingmar Karlsson, Centrum för Mellanösternstudier Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
