Att få genetiska barn är ingen mänsklig rättighet. Surrogatmödraskap bidrar till en strukturell orättvisa där kvinnors kroppar alltid är till för någon annan än henne själv, skriver vice ordförande Johanna Granbom.
Under RFSU:s kongress förra helgen beslutades att organisationen tar ställning för surrogatmödraskap – att legalisera att kvinnor föder barn åt andra mot betalning eller av så kallade altruistiska skäl.
Det är ett feministiskt bakslag som sätter kvinnors rätt till sina egna kroppar på undantag.
I sitt idéprogram skriver RFSU att de är positiva till att reglera surrogatmödraskap i Sverige. Man medger visserligen att frågan är komplex men missar samtidig helt maktaspekten. Att man nu väljer att sälla sig till surrogatförespråkarna visar att viktiga principer gått förlorade inom organisationen.
RFSU har under lång tid gått i bräschen för rätten till fri abort, och konsekvent tagit kampen för kvinnors rätt till sina egna kroppar och för att vi själva ska vara de som har makten över vår reproduktion. Det borde inte vara kompatibelt att ta kampen för aborträtten men samtidigt vara öppen för att kvinnor utnyttjas som surrogatmödrar.
Precis som prostitution i praktiken är ett övergrepp – att det krävs betalning visar att samtycke i praktiken saknas – är surrogatmödraskap i förlängningen en oönskad graviditet. Det är mycket få kvinnor som väljer att bli gravida, gå igenom graviditeten, föda barnet och sedan lämna bort det utan någon ersättning. Och även i de fall överenskommelsen görs utan en betalning är det svårt att kontrollera att inga pengar förs under bordet eller att inte avtalet grundar sig i sociala påtryckningar.
Jag är övertygad om att inte heller RFSU önskar sig en situation där fattiga kvinnor, varken här i Sverige eller i andra länder, tvingas vara gravida åt barnlösa par för att klara uppehället.
Abortmotståndare vill ta ifrån kvinnor rätten att slippa föda oönskade barn, och de som förespråkar surrogatmödraskap vill ta ifrån kvinnor rätten att bestämma över sina egna kroppar. Därför är abortmotstånd och kamp för surrogatmödraskap i förlängningen två sidor av samma mynt. RFSU måste välja vem de kämpar för.
Visst finns det andra sorters berättelser. Om den ”lyckliga surrogatmamman”. Men även om det förekommer ett fåtal helt frivilliga fall som sker utan ersättning kan inte enskilda undantag vara det som avgör huruvida vi ska tillåta en handel med surrogatmödrar. Särskilt inte när vi samtidigt vet hur det bidrar till en strukturell orättvisa där kvinnors kroppar alltid är till för någon annan än henne själv.
Alla barn har rätt till föräldrar, men detsamma gäller inte det omvända. Att få genetiska barn är ingen mänsklig rättighet, och när den viljan som i det här fallet står i strid med kvinnors rätt till sina egna kroppar så borde det inte vara någon särskilt svår ekvation.
RFSU är duktiga på att hitta på nya ord och många gånger fyller de ett tomrum eller ersätter gamla förlegade uttryck. Men jag vänder mig starkt mot att man nu försöker lansera begreppet ”värdgraviditet”, med motiveringen att man bör skilja på “att tillhandahålla en graviditet” och ”att bli mor”. Hur man än vänder och vrider på det så är att bära ett barn i nio månader inte vilken vara som helst.
Att genomgå en graviditet är långt ifrån ofarligt och en stor andel kvinnor får bestående skador. Att dessutom lämna bort ett barn man fött är för många förenat med ett trauma och det finns redan många rättsfall där surrogatmödrar ändrat sig. Det är inte alla som genomgår en graviditet som vill bli, eller ens blir, mammor. Men man måste kunna erkänna att kvinnor är mer än behållare utan att för den sakens skull bli moraliserande.
Jag ställer mig frågande vilken väg det är RFSU har slagit in på, och hoppas att organisationen snart återgår till att respektera också kvinnors rätt till sin egen kropp.
Johanna Granbom, vice ordförande Ung Vänster
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
