När socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m) inledde seminariet om kvinnors ohälsa i går förmiddag ställde frågan: "Beror kvinnors ohälsa på att sjukvården inte är anpassad till kvinnor, på kvinnors deltidsarbete, ojämlikhet eller på det obetalda arbetet?" Husmark Pehrssons genusmedvetenhet lät lovande. Men den moderata retoriken kändes igen när hon i nästa andetag påpekade att ett skäl till ohälsan är att kvinnor bara har offentlig sektor som arbetsgivare.
Sedan mitten av 1990-talet har långtidssjukskrivningarna ökat. I dag är 16 procent av kvinnor i yrkesverksam ålder långtidssjukskrivna eller erhåller sjuk- eller aktivitetsgaranti. För män är siffran tio procent. Kvinnor står för 64 procent av alla sjukskrivningar. Att kvinnor blir alltmer sjuka och inte får den rehabilitering de behöver för sina diagnoser är alarmerande.
Hittills har debatten om de höga sjukskrivningssiffrorna i mångt och mycket handlat om pengarna. Det vill säga hur mycket sjukskrivningar kostar försäkringskassan. En konsekvens av det var att Socialstyrelsen fick i uppdrag att föreslå riktlinjer till läkarna om längden på sjukskrivningar. Vid utbrändhet: tre veckor. Det blev naturligtvis rabalder. Och Cristina Husmark Pehrsson gjorde bort sig när hon i en intervju sa att hon bara behövde tre dagars sömn för att bota sin utbrändhet.
Frågan om hur det kommer sig att så många kvinnor lider av värk och utmattning är otacksam att debattera. Det pratas inte om vad det kostar i smärta, vad det innebär i ekonomisk och socialt utsatthet för de sjukskrivna. Arbetsgivarnas ansvar för bra rehabilitering har också hamnat i skymundan.
Kristina Alexandersson, professor i socialmedicin, pekar på just de aspekterna: "Skillnaden mellan livsvillkoren för kvinnor och män är större än skillnader i biologi." Förutom arbetsmarknaden och arbetsplatsernas utformning pekar Alexandersson på två aspekter på sjukskrivningar som hon är ensam om att nämna – graviditet och mäns våld mot kvinnor.
LO-kvinnor är mest långtidssjukskrivna. De har de fysiskt och psykiskt krävande jobben, men de är också utbytbara, påpekar LO-ekonomen Irene Wennemo. Det är lättare för arbetsgivaren att anställa en ung och frisk person än att rehabilitera en medelålders kvinna. Dessutom är LO-män mindre jämställda i hemmet.
Att Husmark Pehrsson ordnar ett seminarium visar att hon bryr sig om frågan. Men genusperspektiv är inte bara till för att ställa bra frågor ur. Det behövs framför allt när åtgärder ska göras. De långtidssjukskrivna behöver arbetsgivare som tar ansvar genom att satsa på rehabilitering. Och kvinnor behöver en jämställd arbetsmarknad, sjukvård och jämställda hem.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
