ledare Makthavares privatekonomiska förehavanden har länge hamnat på löpsedlarna. Men det är inte alltid lätt att förstå varför en del får gå och andra får sitta kvar.
Kvittojournalistiken är inte en ny medial företeelse. Makthavares hantering av kvitton, taxiresor och andra ekonomiska förehavanden har länge hamnat på löpsedlarna och på senare tid allt oftare i de sociala mediernas flöde. Har det blivit mer av den varan på senare tid? Det kan vara en synvilla, men våren 2019 har många kvittorelaterade historier toppat den nyhetsrapporteringen. Den senaste varianten är uppmärksamheten kring riksdagsledamöternas ersättning för dubbelt boende, trots att de verkar bo i Stockholm helt och hållet.
Aftonbladet har ett projekt betitlat ”Maktens kvitto” och uppmanar läsarna att inkomma med tips på olika slags oegentligheter. Där inte minst fackförbunden hamnat under luppen. I veckan körde SVT ut nyheten att Vänsterpartiets Europaparlamentariker Malin Björk tagit ut arvode trots att hon är skriven i Bryssel.
Jag kan inte riktigt bedöma alla dessa avslöjanden. Några exempel verkar vara flagranta exempel på trixande. Andra är i varje fall inte lika uppenbara. Medan andra kanske inte borde nämnts i sammanhanget överhuvudtaget.
Personligen förespråkar jag största möjliga försiktighet med pengar i allmänhet, och med offentliga medel eller folkrörelsers ofta knappa resurser i synnerhet. En av vår tids stora politiska och sociala problem är att den återhållsamhet som tidigare fanns i samhällets topp delvis verkar ha försvunnit. Det är länge sedan Olof Palme under tiden i opposition på 1970-talet valde bort en större SAAB, utan köpte en ny av samma storlek, trots att familjen kanske behövde en större, med motiveringen att det hade varit fel eftersom löntagarna hade fått uppleva reallönesänkningar.
Kanske ska kvittojournalistiken också ses mot bakgrunden av dessa större samhällsförändringarna och ändrade attityder. Inkomstklyftorna har dessutom ökat dramatiskt under längre tid, särskilt toppskiktet har dragit ifrån och dragit isär inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Politiker och andra förtroendevalda har hängt på eller av omvärldens tryck tvingats hänga på. Samtidigt uppvisar välfärden betydande revor. Sjukersättningen och A-kassan har stramats åt och erbjuder mer av grundtrygghet än inkomstskydd. Socialbidragen ligger på en minimal nivå, om ens det, och är också förknippade med en ofta förnedrande behandling. Därför får nog nyheter om att politiker tillskansar sig ekonomiska fördelar en särskild laddning.
Hela denna mediala logik tycks dessvärre odla fördomar och skapa en bild av att politikerna är lata fifflare.
Men det går ändå att ställa några frågor och göra några väsentliga reservationer. Som inte handlar om att dessa saker ska uppmärksammas. Inte minst gäller det den egenartade process och dramatiska dynamik som drev framkallar. Mediernas avslöjanden blir ibland allt för endimensionella. Det krav på allsidighet som ska vägleda journalistiken tycks ibland glömmas bort när fokus snarare ligger på att driva hem en tes med en hårt vinklad nyhet som en fjäder i hatten.
Ta detta med riksdagsledamöternas ersättning för dubbelt boende. Kanske är det talande att den mest intressanta kommentaren inte fanns på en ledarsida eller skrevs av någon på politikredaktioner, utan i Aftonbladets Nöjesbilaga. Anna Andersson påpekade där att det faktum att politiker fortfarande är skrivna hemmavid kanske i grunden inte handlar om ekonomi, utan om att ledamöterna representerar sin valkrets och att den lokala anknytningen betraktas som en garanti för att kunna fortsätta bli nominerade av sitt partidistrikt och dess medlemmar. Samtidigt som många med vidgade uppdrag flyttar till Stockholm. Den lokala anknytningen är ju grunden för riksdagens representation, skrev Anna Andersson:
”Tanken med vår riksdags sammansättning är ju att medborgare i alla delar av landet ska vara representerade. Att ledamöterna sen har mycket av sitt arbete förlagt till Stockholm och därför får ersättning eller en övernattningslägenhet där tror jag få tycker är konstigt.”
Möjligen ett perspektiv som är lätt att missa på en redaktion i Stockholm.
Vem som avgår efter ett drev är inte heller alldeles glasklart. Moderaten Erik Bengtzboe tvingades lämna allt. Medan partikamraten Elisabeth Svantesson sitter kvar. Trots att deras upplägg var ganska identiskt. Svantessons svar var att hon till skillnad från Bengtzboe inte försökt dölja faktum eller farit med osanning. Det tycks som att hur politikerna hanterar medierna avgör utgången i slutändan snarare än själva ”överträdelsen”.
25 år efter Mona Sahlin-affären kan jag inte reda ut om hon i någon avgörande bemärkelse skodde sig själv. Hon använde departements kreditkort för mindre utlägg. Hon var uppenbarligen slarvig. Men några pengar att tala om var det såvitt jag förstått inte fråga om. Motiverade detta verkligen det drev hon utsattes för?
Och Mona-affären utvecklades till ett av de största dreven i svensk politisk och medial historia. Med långtgående politiska och personliga konsekvenser. Ytterligare en dimension är alla ihållande rykten om att en ”deep throat” i den socialdemokratiska apparaten läckte hela historien av interna maktpolitiska skäl. En dimension som man nog ska ta med i beräkningen och bedömningen av den här typen av affärer. Det kan finns politiska motståndare och ”vänner” som har ett intresse av detta slags läckor. Och en del får gå och andra får sitta kvar av inte alltid lättförståeliga eller logiska orsaker.
Hela denna mediala logik tycks mig dessvärre odla fördomar och skapa en bild av att politikerna i allmänhet är lata egoistiska fifflare. De slår an en sträng hos läsare och tittare. Det är som att det svenska folket kan gotta sig åt andras excesser och samtidigt förfasa sig över hur de beter sig, bli förbannad och på en gång glädjas över att de hängs ut. Samtidigt som det leder till klick och sålda lösnummer.
De politiskt engagerade är en viktig planta i den svenska demokratin, som i allmänhet är ideellt engagerade och lägger åtskilliga timmar på sitt samhällsengagemang. Det är kort sagt många obetalda timmar oavsett om du är arvoderad eller fritidspolitiker. I dag är det ett allt mer utsatt uppdrag. Där kan mediernas bevakning också spela in förstås. Vesna Prekopic skrev i veckan om hot och våld mot politiker här på Dagens Arena.
Riksdagsledamöternas arvode är högt sett till hela befolkningens inkomster. Men en riksdagsledamot tjänar inte extremt mycket, mellanchefer på någorlunda stora bolag eller institutioner tjänar ofta mer. Ministrarnas och statsministrarnas löner har kommit upp på senare tid, som en följd av en ökad inkomstspridning. Men vid en internationell jämförelse är de fortfarande låga, det är föga glam och lyx över en politikers vardag, ofta hårt arbete och många ”övertidstimmar” på kvällar och helger.
Stefan Löfvens lön är hög, och har höjts steg för steg. Men bara i mediebranschen finns det – mellan tummen och pekfingret – åtminstone 100 personer som tjänar mer än statsministern, många tjänar mycket mer. Däribland VD:arna för public service och chefredaktörerna på flera av de stora stockholmstidningarna.
Så ett större mått av eftertanke och balans kanske krävs när maktens kvitto kommer på tal. Dessa bör granskas. En möjlig slutsats är att de politiska partierna, politikerna själva och olika organisationer behöver skärpa upp sin ekonomiska internkontroll. Det borde i huvudsak och i en bättre värld vara en uppgift för revisorer snarare än journalister. Då skulle mer energi kunna läggas på mer allvarliga former av missbruk av makt och ekonomi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
