Socialdemokrater och Liberaler har en historia av samsyn om arbetsliv och arbetsmiljö. Den svenska modellen har en historia av klassamarbete, partssamverkan och samförstånd. Därför vore det följdriktigt om partierna hittar tillbaks till varann igen, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck.
Vad är den svenska modellen? Begreppet har ofta blivit synonymt med välfärdssamhällets kännetecken. Ja, mer än så.
Att inte vara så påfluget outgoing, att vara punktlig, att kräva sin rätt, så där lite lagom, att göra uppror väluppfostrat, att likt kårhusockupanterna 1968 stanna för rött ljus under sin promenad (ett exempel som Pierre Schori brukar underhålla sin publik med) kvalar lätt in i en förväntad box.
I år kan modellen i ursprunglig mening jubilera. För 80 år sedan undertecknades huvudavtalet, Saltsjöbadsavtalet. Därmed manifesterades en enighet för sättet att hantera konflikter på arbetsmarknaden, konflikträtt för båda sidor, avtal och fredsplikt, allt på senare tid satt under kontroversiellt tryck i samband med hamnkonflikten i Göteborg – och en utredning om eventuellt inskränkt strejkrätt.
Att ta till konfliktvapnet är en grundlagsskyddad rättighet. Men Regeringsformens paragraf i fråga har tillägget »om ej annat följer av lag eller avtal«.
Ett sådant upphävande är just fredsplikten som vi känner den. Den pågående utredningen kan komma att hitta fler anledningar till strejkförbud, till exempel att undvika alltför många kollektivavtal på ett och samma företag.
De liberala pionjärerna inte har någon framstående plats i historieskrivningen, trots att den tidiga lagstiftningen hade påskyndare i liberala politiker.
När det gäller den svenska modellen brukar märkligt nog arbetsmiljöfrågor hamna utanför diskussionen. Ändå fick avtalet 1938 avgörande betydelse även i det här avseendet.
Nu behövde inte längre arbetstagarnas skyddsombud godkännas av yrkesinspektionen, som samtidigt fick rätt att utfärda förbud och förelägganden mot arbetsgivare som bröt mot arbetarskyddslagstiftningen.
Historikern Bill Sund noterar att de liberala pionjärerna inte har någon framstående plats i historieskrivningen, trots att den tidiga lagstiftningen hade påskyndare i liberala politiker.
Arbetarrörelsen var till att börja med inte pådrivande, skriver Sund (The safety movement, 1993).
Utvecklingen i Sverige påverkades av den amerikanska och Safety first-rörelsen, en utomstatlig managementrörelse som uppstod till följd av de skador och dödsoffer som industrialiseringen, inte minst i stålindustri och slakterier, skördade. Upton Sinclairs roman The Jungle med förhållandena i Chicagos slakterier som underlag gjorde intryck på president Theodore Roosevelt.
En författare som gjorde motsvarande intryck i Sverige var Gerda Meyerson (1866–1929), som vi i brist på bättre epitet kan titulera etnolog. 1917 gav hon ut sin bok Arbeterskornas värld (Gebers).
Hon uppmärksammade såväl genusordningen som en variant av taylorism. Bland annat ger hon en ögonblicksbild från en stuga i Bolleryd: »Modern sydde maskinsömmen, flickan gjorde en del handsöm och gossarna sydde i knappar.«
I en glödlampsfabrik är en uppgift att vakta de automatiska rundstickningsmaskinerna och agera först om det blir stopp. Att det skulle vara själsmördande avvisar disponenten med att flickorna kan sitta och läsa en bok under tiden. De riktigt skickliga skaffar sig en förmåga att ha ett öga i boken och det andra på maskinen.
Jag kommer att tänka på när Citybanan i Stockholm togs i bruk.
De mest skickliga lyckades ha ena ögat på sin telefonskärm och det andra på tågen.
Ungdomar, tekniker kallades de, fick sitta på perrongerna på Odenplan och Stockholm City och övervaka att perrongens nya automatiska glasdörrar kom i exakt nivå med pendeltågens dörrar. I den enformiga arbetsuppgiften ingick att vid behov rusa fram och öppna och stänga dörrarna manuellt. De mest skickliga lyckades ha ena ögat på sin telefonskärm och det andra på tågen.
På Gerda Meyersons meritlista kan noteras att hon var redaktör för tidskriften Vita bandet. Det tar jag till mig med särskilt intresse, då min mor var med i denna socialt inriktade rörelse.
I möbelindustrins Virserum på 50-talet var föreningen en kvinnornas omhändertagande stödtrupp för de arbetande männen.
Vägen via 1917 och 1938 till dagens lagar och avtal speglar en övergripande attitydförändring i riktning mot det som gäller i dag, arbetsgivares internkontroll, det vill säga föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete. En sorts privatisering. Parterna har hand om lönebildningen; arbetsgivarna övervakar sin egen arbetsmiljö.
Staten ligger lågt. När det gäller arbetsmiljön och socialförsäkringarna var riksdagsmannen Adolf Hedin (1834–1905) aktiv redan 1884. Denne socialreformator ville sammanföra arbetarskydd, olycksfallsförsäkring och ålderdomsförsäkring.
Bill Sund lyfter också fram liberalen Thorvald Fürst, som, inspirerad av sättet att organisera arbetarskyddet i USA, initierade skyddskommittéer i det svenska arbetslivet med företrädare för både arbetsledning och arbetare.
Hos socialdemokrater och liberaler fanns det alltså en samsyn om arbetsliv och arbetsmiljö. Adolf Hedins, Gerda Meyersons, Kerstin Hesselgrens samt ingenjören och riksdagsmannen Thorvald Fürsts insatser hör hemma i berättelsen om klassamarbete, partssamverkan och samförstånd.
Det vore följdriktigt om de båda partierna hittade tillbaka till varandra Historiskt sett vore det inget normbrott. Tvärtom. Också det skulle kunna vara ett uttryck för en svensk modell.
Jan-Ewert Strömbäck
Författare, senaste bok Upp till kamp! Historien om Första maj i Sverige och USA. (LL-förlaget, 2016)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
