Labour mot valseger

Håkans Hörna Trots förlusten i Rochdale finns inget som tyder på att Labourpartiet skulle förlora nästa val. Håkans Hörna går igenom läget i brittisk politik, och kravet på offentliga investeringar i brittiska städer. 

Fyllnadsvalet i Rochdale i Manchester borde ha varit en ”walk in the park” för Labour. Partiet vann valkretsen med 20 procentenheters marginal 2019. I ett val som nationellt var en bottennotering för det brittiska arbetarpartiet. Sedan dess har Tory tappat stöd och Labour har en betryggande ledning i alla opinionsmätningar.

Så allt pekade förstås mot en ännu större seger i det fyllnadsval som utlystes efter att Labours parlamentsledamot från Rochdale avled i början av året.

Men under kampanjen avslöjades att Labours kandidat Azhar Ali på ett internt möte sagt att Israel hade tillåtit Hamas attack den 7 oktober för att få grönt ljus att gå in i Gaza. Eftersom uttalandet fanns på en bandinspelning hade Labour inget annat val än att ta sin hand från honom. Men kunde inte nominera en ny kandidat eftersom datumet för att anmäla en kandidat redan hade passerats. Till saken hör att Rochdale har en stor muslimsk minoritet, som historiskt inte röstat konservativt, utan snarare på Labour eller på Liberaldemokraterna. Till bilden hör också de senaste årens anklagelser mot en rad Labourpolitiker som gjort antisemitiska uttalanden. Efter en utredning uteslöts den tidigare partiledaren Jeremy Corbyn eftersom han spelade ned problemen.

Tory har förstås på sin kant sina islamofober. Lee Anderson fick lämna posten som vice ordförande för det konservativa partiet för en månad sedan, efter att han påstått att islamister har ”kontroll över” Labours Sadiq Khan, som är borgmästare i London. Premiärminister Rishi Sunak och Torypartiet har nu sagt att det ”var fel” men inte velat karakterisera uttalandet som rasistiskt eller islamofobiskt. Här finns en intressant bakgrundshistoria. Lee Anderson är en tidigare Labourpolitiker och medlem i gruvarbetarfacket. Under ungdomsåren var Arthur Scargill (gruvarbetarnas militanta ledare), Dennis Skinner (som fick lämna parlamentsbyggnaden efter att ha kallat den tidigare premiärministern David Cameron ”Dodgy Dave”) och Tony Benn (den hårda vänsterns informella ledare) Lee Andersons politiska förebilder. Ännu ett intressant exempel på en politisk resa från den ena ytterkanten till den andra.

I Sverige har ju Socialdemokraterna fått sin första politiska vilde i riksdagen sedan 1917 när Jamal El-Haj uppmanades lämna sin riksdagsplats men lämnade partiet istället. Och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson vill stoppa all nybyggnation av moskéer och riva de som bidrar till islamisering. Något Ulf Kristersson kallade ”respektlöst”. Jag har inte noterat att han karakteriserade det som islamofobiskt.

Labour mot valseger

Och vad hände i fyllnadsvalet i Rochdale? Jo, där dök i stället den kontroversielle George Galloway upp. Den här gången kandiderade han för Workers Party, ett nybildat vänsterpopulistiskt parti med en släng av social konservatism. Galloway fick nästan 40 procent av rösterna. Han satt under många år i parlamentet för Labour, men uteslöts till sist. Ett tag var han ledare för Respect party som han också representerade i underhuset. Han har alltså nu företrätt tre olika partier i parlamentet. På andraplatsen i Rochdale kom den oberoende David Tully. Han fokuserar på lokala frågor, driver ett garage och är engagerad i Rochdales rugbyklubb. Labours kandidat som partiet inte längre stödde fick bara 7,7 procent av rösterna.

Det här är förstås fråga om inrikespolitiska svallvågor av kriget i Mellanöstern och det nya och upptrappade kulturkriget. Labour har varit tydliga i sitt avståndstagande från Hamas massaker men senkomna i fråga om krav på vapenvila i Gaza och kritik mot Israels krigsöverträdelser. Detsamma kan sägas om många länder i EU, och dessvärre också om Sverige.

Samtidigt är det uppenbart att Labour går mot en valseger. Trots debaclet i Rochdale. För inom mindre än ett år måste den konservativa regeringen utlysa val. Och Labours framgångar i andra fyllnadsval är exceptionella, till och med på sina håll större än under uppmarschen till segervalet 1997, då Tony Blair tog över efter 18 år av konservativt styre. För ett par veckor sedan vann Labour exempelvis Wellingborough som länge varit en stabil konservativ valkrets, med en ökning av väljarstödet med hela 28,5 procent. I Kingswood vann Labour när Tory tappade 20 procent av sitt stöd (en del av deras röster gick förstås till Reform UK, Nigel Farages nya högerpopulistiska skapelse). Några andra fyllnadsval under hösten 2023 gav samma resultat.

Labour har goda chanser att uppnå en stabil majoritet och få igenom sin politik efter nästa val, vad den nu består av. Partiet har återhämtat sig i Skottland där nationalistpartiet SNP:s gloria har hamnat på sned. Labour lär kunna ta tillbaka många valkretsar i den så kallade ”röda muren” i de traditionellt industriella delarna av landet i mellersta och norra England, som Tory erövrade 2019. De konservativa har framför allt haft sin väljarbas i det rikare och mer välmående södra England, men även där visar de senaste fyllnadsvalen att Labour kommer att kunna vinna många nya mandat. Allt pekar alltså mot en jordskredsseger som till och med kan överträffa Tony Blairs exceptionella valresultat 1997.

Bakom det här ligger som vanligt en kombination av ekonomi och politik, inte minst frågan om politiskt ledarskap, eller bristen på ledarskap.

Alltsedan den finansiella kraschen 2008 har Storbritannien haft en synnerligen dålig ekonomisk utveckling. Krisen slog hårt mot landet som ju dessutom har en stor finansiell sektor. Den hårda nedstängningen under pandemin hade sedan sitt ekonomiska pris. Brexit har lett till stora ekonomiska förluster och därefter kom inflationskrisen, som ”krävt” räntehöjningar vilka lett till den nu rådande lågkonjunkturen. Den offentliga sektorn, välfärden och sjukvården har satts på svältkur. Och nu sinar kassan och nya nedskärningar står för dörren.

Men de akuta problemen bottnar också i landets långsiktiga och djupgående problem, i kombinationen av stagnerande produktivitet och hög ojämlikhet. Ett vanligt hushåll i Storbritannien är nio procent fattigare än motsvarande hushåll i Frankrike, och låginkomstfamiljer är 27 procent fattigare. Inte undra på att många britter är missnöjda och tycker att landet är på väg åt fel håll.

Investeringar krävs

Det finns uppmuntrande nog idéer om en förnyelse och en annan ekonomisk politik. I slutet av förra året kom Resolution Foundations rapport ”Ending stagnation. A New Economic Strategy for Britain”. Den bygger på insikten att en ny strategi kräver en mer aktiv stat. Lösningen är kort sagt inte att minska statens ekonomiska roll. En viktig insikt är att den stora ojämlikheten är en förklaring till den låga tillväxten. Klyftan mellan de olika delarna av landet är en särskild utmaning, som märks när det kommer till välfärd, livsvillkor och produktivitet i olika delar av landet. Södra England står sig och mår relativt väl, och produktiviteten är hög i huvudstadsregionen. Men särskilt i andra delar av landet krävs investeringar in klimatomställning, infrastruktur och utbildning. Och samtidigt behövs högre skatter på fastigheter och förmögenheter. Lösningen är inte avregleringar, utan stora offentliga och privata investeringar i städer som Birmingham och Manchester. Birmingham gick för övrigt i konkurs i slutet av förra året.

Nedskärningarna inkluderar nu allt offentligt stöd till kulturen, som det lokala Labourstyret drivit igenom. Det finns många andra liknande exempel, som vittnar om ett samhälle och ett land i djup kris. När NHSs (National Health Service) tandläkarmottagning öppnade efter att ha varit stängd i sju månader blev köerna så långa att polisen fick kallas in. Det har byggts för få bostäder, höga hyror och stagnerande löner leder ökar nu åter hemlösheten.

Allt det här är förstås också en varningssignal om att det inte räcker att rösta bort en dålig regering, det krävs också att en regering som skapar ekonomiska förutsättningar som möjliggör förändring.

Men det är också en politisk kris och en kris för politiken som sådan. Och om ett konservativt parti i internt sönderfall. Premiärministrar som Boris Johnson och Liz Truss förknippas numera med skandaler och ekonomiskt självskadebeteende. Premiärministrarna har också kommit och gått. Cameron misslyckades att stoppa brexit. Theresa May hade inte kraften att få igenom brexit eller att hitta en kompromiss i form av en mjuk exit från EU.

Boris Johnson drev visserligen igenom brexit men med tvivelaktiga metoder men till sist föll på alla skandaler och sitt gränslösa beteende. Liz Truss fick 49 dagar innan hennes ekonomiska politik nådde vägs ände. Och Rishi Sunaks historiska roll blir att leda partiet till den stora undergången. Om inte något oväntat händer, som att Margaret Thatcher kommer ner från den konservativa himmel partiet placerat henne i.

Trötta på oppositionsrollen

Labours nye partiledare Keir Starmer har efter vänstersvängen under Jeremy Corbyn gjort en helomvändning som påminner om Tony Blairs förflyttning mot mitten. På samma sätt som 90-talet är Labourpartiet trött på att sitta i opposition. Det har skapat en känsla av att det är bråttom, att det efter så många år i opposition verkligen gäller att bli valbar och erövra regeringsmakten igen, för att kunna göra skillnad. I varje fall lite. Därför är det framför allt försiktighet som präglar Labours framtoning och profil.
Starmer är också en nedtonad politiker och inte lika karismatisk som Blair. Båda verkade som jurister innan den politiska karriären tog fart. Starmer var en människorättsadvokat som bland annat tog sig an det rasistiska mordet på den svarta tonåringen Stephen Lawrence på 1990-talet. Hans arbetarklassbakgrund kan vara en förklaring till hans bättre relationer med och större förståelse för facket, en tydlig skillnad från Blairs förhållningssätt. Han lovar i sin retorik bättre transporter, fler bostäder och gröna investeringar. Men ord betalar varken räkningar eller nya satsningar. Labours tilltänkta finansminister Rachel Reeves har deklarerat att den strikta ekonomiska politiken ligger fast och att partiet i regeringsställning inte kommer överge kraven på att minska statsskulden, som är hög, det måste erkännas – 100 procent av BNP.

Här ligger Labours dilemma bortom debaclet i Rochdale. För Labour kommer att vinna nästa val. Men kommer en ny Labourregering att ha ekonomiska möjligheter att ändra landets kurs?  Storbritannien har femton svåra år bakom sig, såväl ekonomiskt som politiskt. Det är en lång uppförsbacke. Det krävs en långsiktig strategi, men den måste också erbjuda förändring från dag ett.

Och noga besett är det oklart vad Labour går till val på. Kanske klarnar det när valet närmar sig?

New Labour hade trots allt en reformagenda. Men hade turen att ta över under en period då ekonomin gick bra. Det var när globaliseringen nådde sin peak. Ekonomin växte och skatteintäkterna ökade, vilket faktiskt ledde till att den offentliga andelen av BNP växte. Den epoken är definitivt över. Labours utgångsläge är därför sämre och mer utmanade än 1997. Och världen är i dag mer konfliktfylld och osäker, framtidsutsikterna dystrare. Just därför behövs en politik som gör skillnad.