ledare När föräldrar vill att deras barn bara ska ha kompisar med hög social status gör de både sig själva och barnen en otjänst. Ändå motverkar riksdag och regering lek och samarbete redan från början.
Hej, ska vi va? frågar Berit, som knackat på altandörren hos Flisan. Hon har galonisar fast det inte regnar och vill visa Flisan djur som bor under en sten.
Åh nej! Inte Berit! tänker Flisan. Kan hon inte vara på sin egen tomt!
I Pija Lindenbaums finurliga bilderbok Ska vi va? blir Berit avvisad flera gånger på raken när hon knackar på och vill leka. Varken glass eller roliga förslag har effekt. Men till slut kommer Flisan på bättre tankar, och äventyret kan börja. Lindenbaum visar att lek och kompisar kan tåla törnar och en hård start, om barnen bara är någorlunda jämspelta.
Boken med sitt trösterika budskap dyker upp när jag läser Åsa Beckmans krönika i DN, Den handlar om föräldrars ökande skräck att deras barn inte ska ha kamrater med tillräckligt hög social status. Vem ska leka med lågstatusbarnen?
Barns sociala status avgör allt oftare om de godkänns som lekkamrater eller inte. »Jag tror till och med att många blir illa till mods av att deras barn ens ska behöva vara med ungar som har ’låg status’« skriver Åsa Beckman som kopplar den ökande »statusoron« till att »samhällets gemensamma har slagits sönder, delats och sålts ut.»
Hennes krönika tar avstamp i en händelse där det inte går som i sagoboken: en rådvill mamma skriver till barnpsykolog Malin Bergström om sin reaktion på en 6-årings »bristande sociala förmåga« när denne, precis som Berit i boken, plingade på och ville leka. Men då hen envisades »på ett aggressivt sätt« fast hennes barn sa nej lackade mamman ur, sa hejdå och stängde ytterdörren.
Att ärligt redovisa förbjudna känslor när barn beter sig avigt är modigt. Och även sorgligt. För det är sällan längtan efter vänner uttryckts så naket som här, när det avvisade barnet säger: »Men du, kommer du ut om du får hälla sten och sand på mig? Det är okej!«
Många ensamma barn står bakom denna påstridiga lilla unge. De som inte får vara med i leken, som ingen vill hålla i handen. 6-åringar som säger »Jag vill inte vakna på morgonen för jag vet inte vem jag ska vara med«. Barn utan status och gullighetsfaktor som behöver vuxna, inte enbart experter, beredda att agera och reagera som medmänniskor. »Istället för att odla vår medkänsla och fråga oss hur det känns för en liten sexåring att bli så avvisad att hen erbjuder sig som objekt för våld kommer hulken i oss fram« skrev Malin Bergström, bland annat i sitt svar.
För det handlar inte om en enskild händelse, menar hon. Barnpsykologer börjar oroa sig för moderna föräldrars sätt att vilja skydda sina egna telningar till varje pris. Det tyder på bristande självinsikt.
»Att vi så frenetiskt värnar om allt gott åt mitt barn kan ju i värsta fall leda till att vi fostrar små sköra violer som ska prestera lycka utan att tränas i empati och duglighet för andra.«
Inga barn mår bra av att växa upp i en ekokammare.
Dessvärre visar statistik att hon har rätt. Skolan, med sina sållningsmekanismer, är långtifrån den centrala mötesplats för att motverka segregation, som den har uppdrag att vara. Ängsliga medelklassföräldrar lär inte barnen leva i vårt öppna, globala samhälle. Istället får de via riksdagen uppmuntran till sortering.
Det räcker med att läsa några av rubrikerna i regeringens stora utredning om en mer likvärdig skola:
- Olika skolor för olika barn – dagens skolsituation i perspektiv
- Familjebakgrundens betydelse är omfattande
- Likvärdigheten mellan skolor minskar.
Redan inför första förskoleåret börjar urvalet för vilka som duger som kompisar snävas in. Förskolans och skolans viktiga uppdrag, att kunna utjämna för skillnader hemifrån, blir därmed allt svårare.
Rädslan för »problem« i form av för mycket blandning tar sig direkt aggressiva utryck. Åsa Beckman minns ilskna föräldrareaktioner när barn med läs- och skrivsvårigheter skulle tas in i klassen. I Trollhättans socioekonomiskt starka områden bildades ett nätverk för att för att protestera mot planer på att elever från socioekonomiskt utsatta områden bussas till deras skolor när illa fungerande skolor stängts.
Forskning visar även att barn från lågstatusområden redan i den segregerade förskolan bedöms annorlunda än barn i förskolor från privilegierade områden. Därmed går de miste om möjligheten att utveckla förmågor som är viktiga för kommande skolframgångar och som uppmuntras hos de privilegierades barn.
Föräldrar väljer bort i tron att barn från andra kulturer och samhällsklasser inte är bra för deras barn. Men som rektorn Linnea Lindqvist påpekar i en debattartikel i GP är det snarare tvärtom: Mötena är värdefulla även för barnen från mer välbeställda familjer.
Forskning visar att vinsterna är stora:
- Blandade klasser ger bättre resultat.
- Elever som gått i mer blandade klasser upplever mer trygghet, högre självkänsla och mer välmående och kamratrelationerna blir bättre.
- Elever från minoritetsgrupper gynnas utan att elever från majoritetsgruppen missgynnas.
- Och i vuxen ålder finns en högre grad av vänskapsband över etniska och kulturella gränser kvar.
Kursen bort från skolan som mötesplats är med andra ord en hjälp som stjälper. Inga barn mår bra av att växa upp i en ekokammare. När föräldrar vill att deras barn bara ska ha kompisar med hög social status gör de både sig själva och sina barn en otjänst.
Om vi vill ha ett samhälle som bygger på kunskap och demokrati måste vi samarbeta överallt där vi möts. Det är vad demokratin handlar om.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
