Det är de giriga bankmännens och de aningslösa politikernas fel. Så har krisen fram till nu brukat förklaras. Men är det verkligen så enkelt? På trettondagen fick vi ett fräscht inspel i den svenska debatten. Det var finansmannen Robert Weil, ägare av Proventus, som i Ekonomiekot special i P1 menade att det som ytterst orsakat krisen är att vanligt folks löner inte har följt den årliga tillväxten. De senaste decenniernas explosiva ökning av ersättningarna i den finansiella sektorn har andra grupper inte kunnat hänga med i. Löntagarna har därför finansierat sin konsumtion med mer av lån än tidigare, och "det är vårt stora problem", hävdade Weil.
Vad Robert Weil egentligen tar upp är att balansen har rubbats mellan de två produktionsfaktorerna arbete och kapital. Förr kunde höga löner pressa fram rationell produktion, och producerades det rationellt blev lönerna bra. Arbetarna vid Henry Fords bilfabrik i början av förra seklet skulle själva ha råd att köpa samma T-Ford som de byggde vid det löpande bandet. Ingenjörerna var viktigare än räknenissarna. Direktörslönerna var höga, men inte astronomiska. Det fanns en balans mellan arbete och kapital.
Men sedan växte de finansiella marknaderna. Det gick att göra snabbare förtjänster på att flytta pengar än på att producera varor och tjänster. Börsen gjordes till gud. Avkastningen blev viktigare än löntagarnas slit. Med ekonomen Stephen Roachs ord fick vi "ett historiskt pendelslag, där makten förskjutits från arbete till kapital".
I det USA, där Robert Weil bor periodvis, är denna maktförskjutning särskilt tydlig. Där har den rikaste tusendelen av befolkningen blivit megarik, medan vanliga industriarbetarlöner stått still under många år. Så illa är det inte i Sverige. Här har vanligt folk haft en liten men ändå reallöneökning de senaste åren. Men i princip gäller samma sak som i USA, att kapitalets inkomster skenat, samtidigt som löntagarnas andel av mervärdet minskat.
Även om låga löner skulle ha orsakat krisen, som Robert Weil tror, är lösningen inte höjda löner i sig. Vad som behövs är företag och finansmarknader som premierar produktion framför spekulation, långsiktighet framför kortsiktighet. Sådana företag ger möjlighet till en högre löneandel än i dag, och löntagarna behöver då inte skuldsätta sig lika mycket.
Så det är inte snutet ur näsan att ändra på dagens obalans mellan löner och lån, mellan arbete och kapital. För det kräver att vi är beredda att tukta finansmarknadernas närmast obegränsade makt över oss alla. Någon frivillig?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
