Anna Danielsson Öberg

SÖNDAGSKRÖNIKAN Fack och arbetsgivare har fullt upp med att serva medlemmar och att förhandla om permitteringar, korttidsavtal och uppsägningar. Knappast rätt läge för parterna att bli överens i LAS-frågan, menar Anna Danielsson Öberg.

Hur hög och långvarig blir arbetslösheten i Sverige på grund av coronaviruset? Ingen vet. Men mycket tyder på att djup och långvarig lågkonjunktur väntar med många svåra uppsägningssituationer. Ändå finns det inga tecken på att förändringar av lagen om anställningsskydd (LAS) och Arbetsförmedlingen skjuts på framtiden.

Arbetsmarknaden befinner sig i fritt fall. Efterfrågan har tvärnitat och varsel om uppsägningar duggar tätt. Under mars sattes ett mörkt rekord när nästan 50 000 personer varslades om uppsägning. Det är fler under en månad än under krisåren 1992 och 2008.

De som har varslats hittills har ännu inte blivit av med jobben. Men de som saknar fasta anställningar är redan arbetslösa och till följd av det ökar antalet personer som skriver in sig på Arbetsförmedlingen. Antalet personer som gjorde det förra veckan var drygt 25 000 och det är fler än någon enda vecka under finanskrisen 2008. Främst är det anställda i Stockholm inom hotell- och restaurangbranschen, bemanning, handel och transport som drabbas.

För att lindra effekterna av krisen har regeringen, samarbetspartierna och oppositionen kommit överens om paket på paket riktade mot näringslivet, kommuner och de som drabbas av nedskärningar. En sådan åtgärd var till exempel att tillfälligt höja arbetslöshetsersättningen kraftigt. Det är en höjning som facken krävt och kämpat för under lång tid. Permitteringsstöd, korttidsavtal, borttagande av karensdagen i sjukförsäkringen och bortlyft sjuklöneansvar för arbetsgivarna är andra exempel på den katalog av åtgärder som det hittills fattats beslut om.

Märkligt nog kommer inga besked om Arbetsförmedlingens framtid eller reformeringen av LAS.

Men märkligt nog kommer inga besked om Arbetsförmedlingens framtid eller reformeringen av LAS. Före jul kom visserligen beskedet om att tidplanen för förändringarna av Arbetsförmedlingen senareläggs. Det berodde inte på någon viruskris utan på att problemen med genomförandet var för stora. Men nu strömmar arbetslösa till Arbetsförmedlingen, som är lägre bemannad än tidigare. Och arbetsförmedlarna jobbar för högtryck. Det logiska vore därför att den planerade förändringen av Arbetsförmedlingen läggs på is.

Samma sak gäller förändringarna av LAS. Enligt januariöverenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ska lagen som bekant reformeras. En utredning ska lämna förslag på förändringar sista maj i år. Men enligt samma överenskommelse kan parterna på arbetsmarknaden påverka utvecklingen genom att lägga egna förslag. Då gäller de istället för utredningen.

Och i höstas inleddes ett förhandlingsarbete mellan parterna. Men för att inte krocka med avtalsrörelsen pausades LAS-förhandlingarna. Istället skulle tre utredningsgrupper undersöka olika frågor för att underlätta förhandlingarna när de återupptogs i höst.

Allt detta skedde innan coronaviruset drabbade Europa och Sverige. När effekterna blivit allt tydligare har olika saker ställts in. Fackliga kongresser, möten – och hela avtalsrörelsen sköts fram till i höst.  Däremot förefaller arbetet med att förändra lagen om anställningsskydd pågå som om inget har hänt. Utredningsarbetet tycks pågå i förminskad takt. Läckor hävdar att fler undantag från turordningen kan komma, liksom krav på arbetsgivarna att erbjuda kompetensutveckling.

Hur det går förhandlingarna är oklart – även om Erland Olauson uttrycker viss optimism. Han leder en av de tre arbetsgrupperna som ska se över anställningsskyddet. I en intervju i Dagens Arbete understryker han att uppdraget går ut på att hitta tekniska lösningar, inte ge konkreta förslag. Samtidigt konstaterar han något överraskande att den svåra situation som uppstått på grund av coronavirusets effekter kan underlätta för parterna att bli överens i LAS-frågan.

Men fack och arbetsgivare har fullt upp med att serva medlemmar och att förhandla om permitteringar, korttidsavtal och uppsägningar. Tidpunkten för att förändra lagen om anställningsskydd – eller försämra den som många fackliga företrädare hävdar – är därför minst sagt oläglig.

Före viruskrisen var oenigheten stor om behovet av förändringar, liksom vad som ska ändras och hur. Till detta kan nu läggas en stor osäkerhet om hur länge coronakrisen pågår och vilka de långsiktiga effekterna kan bli.

Att i ett sådant läge förändra en av hörnstenarna i svensk arbetsmarknadslagstiftning är minst sagt mycket dålig timing.

 

Anna Danielsson Öberg är författare och frilansjournalist med lång erfarenhet av arbetsmarknadsbevakning