Den europeiska centralbanken (ECB) lämnade i går räntan i eurozonen oförändrad vid en procent. Det var ett väntat beslut.
En räntesänkning med en halv procent från en låg nivå kanske lättar trycket en smula på skuldsatta medborgare. Men det skulle inte skapa ett enda nytt jobb i de länder i södra Europa som har över 20 procents arbetslöshet.
ECB-chefen Mario Draghi kom inte med några andra initiativ heller. Centralbanken har med nuvarande regler bränt av mycket av sitt krut. Man ligger ute med 3 000 miljarder i statsobligationsköp och billiga lån till bankerna. Lån som kan visa sig vara giftiga om eurosystemet skulle krackelera. Europa har visserligen vunnit tid med dessa penningflöden, men några verkliga problem har knappast löst.
De europeiska ledarna fortsätter sina improvisationer. För dagen är universalmedicinen som alla plötsligt nervöst talar om att EU behöver bli en ”bankunion”.
Det är i och för sig välkommet att de olösta problemen med de skakiga bankerna, som Tyskland och Frankrike i mer än två år frenetiskt försökt dölja, nu finns högt uppe på dagordningen.
Samtidigt är det ironiskt att det inte har hjälpt Spanien att man varit EU:s mönsterelev i skolan för budgetnedskärningar. Nu riskerar landet ändå att falla på ofattbara svarta hål i sina banker.
En ”bankunion” är inte heller snuten ur näsan. Den förutsätter en övervakning på europeisk nivå som kraftfullt kan sätta sig över nationella tillsynsmyndigheter, som ofta är för mesiga och finns alltför nära ”sina” banker.
De europeiska bankmyndigheter som EU skapat sedan krisen bröt ut går inte heller att lita på. Glöm inte att Europas banker i två omgångar stresstestats av nya European Banking Authority (EBA), befunnits friska, men där det senare avslöjats att några varit nära konkurs.
Ett steg på väg mot en bankunion presenterade EU-kommissionen i går, en ordning där bankägarna ska betala kriser och krascher, inte skattebetalarna. Helt rätt som princip. Men det väntas dröja till tidigast 2014 innan det blir beslut.
Det vill säga ingen större hjälp för de spanska skattebetalarna, som redan pungat ut 19 miljarder till krisdrabbade Bankia, och mer lär det bli. Inte heller för bankkunder runt om i Europa som inte vet mycket mer än att en stor storm kan komma, men inte när eller hur.
Som Martin Wolf var inne på i går i sin krönika i Financial Times finns det så många obesvarade politiska frågor och osäkra omständigheter kring euron att panik är något fullt rationellt: ”Jag har aldrig riktigt förstått hur 30-talet kunde hända. Nu vet jag”, skriver han.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
