Sänkta skatter för de rikaste är inte bara dåligt för jämställdheten, det är dessutom kass ekonomisk politik.
När regeringen samlas till den årliga kräftskivan på Harpsund är inte frågan om. Utan hur mycket. För även om höstbudgeten inte presenteras förrän 20 september tyder det mesta redan nu på att regeringen Kristersson planerar rejäla skattesänkningar. Den enskilt viktigaste i form av ytterligare ett jobbskatteavdrag.
Som Dagens Nyheters genomgång visar skulle avdraget få störst effekt för den som redan tjänar mycket. Väldigt mycket. Dessutom gör den historiskt höga inflationen att den automatiska uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt drar iväg rejält. Från omkring 52 000 kronor i månadslön till 57 000. Sveriges rikaste tiondel har all anledning att gnugga händerna.
Sänker du skatten med X miljarder innebär det att du inte kan investera i välfärden för X miljarder
Konjunkturinstitutet velar och vill inte ge några klara rekommendationer. Å ena sidan finns ett reformutrymme på cirka 45 miljarder kronor, å andra sidan varnar KI för att ytterligare jobbskatteavdrag har oklara eller fördröjda effekter. Bank for Internationell Settlements, samarbetsorganet för 63 av världens centralbanker, är tydligare med råden. För att tämja inflationen måste finanspolitiken antingen spara på offentliga utgifter eller höja skatter.
Som så ofta handlar ekonomisk politik inte om att en upplyst expertis ska vägleda folkvalda politiker. Ekonomer kan ge underlag och vägledning men i slutändan är det upp till demokratiska församlingar att besluta om inriktningen. Hur vi organiserar ekonomin är helt enkelt en ideologisk fråga.
Ekonomiska vägval kommer med en alternativkostnad. Sänker du skatten med X miljarder innebär det att du inte kan investera i välfärden för X miljarder. I fallet med jobbskatteavdraget visar all historisk erfarenhet att det är ett exceptionellt dyrt sätt att i bästa fall stimulera arbetsmarknaden. Och när skatten sänks som mest för den med högst inkomster riskerar reformen att läcka ut i sparande, snarare än produktiv ekonomisk aktivitet.
Skattesänkningar för den som redan har mest är med andra ord inte bara dåligt för jämlikheten. Det är också kass ekonomisk politik.
Klassisk högerpolitik prenumererar på tanken att ekonomisk tillväxt skapas på utbudssidan, alltså genom att skapa incitament för att producera varor och tjänster. Sänkta skatter, avregleringar och arbetare som har så lite som möjligt att säga till om för att hålla nere lönerna. En av högerns favoritteorier är den så kallade Lafferkurvan, som formulerades av Arthur Laffer 1974. Enligt modellen kan staten få in mer skatteintäkter, trots att skatten sänks, eftersom incitamenten för att jobba ökar. Problemet är bara att det inte fungerar. Gång på gång har det visat sig att utbudsstyrda ekonomier både ökar klassklyftorna och riskerna för finanskrascher. Ett tydligt exempel: den ekonomiska politiken på 1920-talet som skapade och förvärrade den stora depressionen decenniet därpå.
När Ulf Kristerssons Moderaterna går in i förhandlingarna med de övriga partierna i den sverigedemokratiska lydregeringen är ingången självklar: skatten ska ned till varje pris. Oavsett om inflationstakten är på tok för hög för att strössla med reformer som gör de allra rikaste på gott humör. Eller om det finns andra, viktigare reformer som skulle gynna låg- och medelinkomsttagare.
Anledningen är enkel. Moderaterna är ett intresseparti för de allra rikaste. Då spelar det liksom ingen roll att verkligheten står i vägen för skattesänkningar som skärper klassklyftorna och försvagar ekonomin. När regeringen samlas till bords över kräftorna på Harpsund är en sak uppenbarligen utom diskussion: de rikaste måste få det bättre. Kosta vad det kosta vill.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
