Krönika Det föreligger inte något akut säkerhetspolitiskt hot mot Sverige och turerna efter Natoansökan talar för att vi borde hålla en folkomröstning.
Sveriges ansökan om Nato-medlemskap bör läggas på is, anslutningsprocessen behöver stoppas upp åtminstone till sommaren 2023. Vi bör göra det för Sveriges skull, för demokratins skull och för Turkiets skull.
Beslutet om Sveriges inträde i Nato hastades fram före valet i somras. Beslutet togs i praktiken utan ordentlig analys och debatt, och utan möjlighet för väljarna att avgöra frågan i val eller folkomröstning. Frågan hade inte blivit aktuell utan Rysslands olagliga och blodiga krig mot Ukraina. Putins överfall på grannlandet fick svenskarna och socialdemokraterna att ändra inställning till Nato. Rysslands agerande har varit Natoanhängarnas främsta argument.
Många svenskar har fruktat att även vi skulle kunna bli anfallna av Ryssland. Men något akut säkerhetspolitiskt argument för att hasta fram Natobeslutet har aldrig funnits. Hotbilden om ett enskilt ryskt anfall mot just Sverige har aldrig varit realistisk. Sverige är inte Ukraina varken historiskt, politiskt eller geografiskt. Ett ryskt anfall mot Sverige hade omedelbart orsakat ett storkrig i Europa och en direkt konflikt med Nato. I dag har Sverige uttalade säkerhetsgarantier från Natoländer.
Sveriges utrikespolitik riskerar att reduceras till ett trist eko av det som sägs i Washington och Ankara
Ukrainakriget har visat att vi har överskattat Rysslands militära styrka, en styrka som dessutom har decimerats kraftigt som en följd av ukrainarnas imponerande vilja och förmåga att försvara sitt land. Vi måste nu göra allt för att uthålligt stödja Ukraina så att de kan befria hela sitt land. Ukrainas seger ligger även i Sveriges säkerhetsintresse och är avgörande för Ukrainas och Europas framtid.
Flera av Natoanhängarnas bärande argument har visat sig vara felaktiga. Nu kan vi se att ett Natomedlemskap direkt inverkar negativt på våra möjligheter att föra en självständig utrikespolitik för fred och mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen tiger och kröker rygg inför Turkiets despot Erdoğan när han gör det som Putin gör, inskränker demokratin, fängslar kritiker och anfaller grannländer. Vapenexporten till Turkiet återupptas, vapen som kan användas mot den egna befolkningen eller för att döda civila i Turkiets många bombningar av Irak eller Syrien. Svenska vapen kan komma att användas för att krossa de kurder i Syrien som besegrade IS, istället vill Ankara se en islamistisk lydregim i norra Syrien.
Talet om att vi skulle fortsätta med en aktiv politik för kärnvapennedrustning har också visat sig vara fel. Som utrikesminister bedyrade Ann Linde i stället att Sverige är lojalt med Natos kärnvapenpolitik. Sveriges ÖB klev in i debatten och var emot svenska förbehåll mot att placera Natos kärnvapen på svensk mark i fredstid. Något som skulle öka risken för att Sverige blir ett mål för andras kärnvapen vid en konflikt.
Den svenska rösten för kärnvapennedrustning har tystnat.
Högerns stora svaghet i utrikespolitiken är dess enögdhet. Man kritiserar på goda grunder Iran, Kina och Ryssland, men är helt oförmögen att kritisera uppenbara demokratiska inskränkningar och förtryck i Turkiet eller folkrättsbrott och statskupper fjärrstyrda av USA. Detta förstärks nu av lojaliteten med Nato. Det blir en inkonsekvent politik med låg trovärdighet. Regeringen har avvecklat den feministiska utrikespolitiken och på kort tid effektivt förstört Sveriges trovärdighet i klimatpolitiken. Sveriges utrikespolitik riskerar att reduceras till ett trist eko av det som sägs i Washington och Ankara.
Dessa stora omläggningar av svensk utrikespolitik sker utan mycket debatt med argumentet är att Sverige måste göra det som Natomedlemskapet kräver. Det försvagar våra möjligheter att i framtiden trovärdigt agera för fred, kärnvapennedrustning och mänskliga rättigheter. En framgångsrik och folkligt förankrad utrikespolitik avvecklas med vår alliansfrihet.
Den svenska regeringens aningslösa fjäskande för Erdoğan har stora konsekvenser såväl för Sverige som Turkiet. Sverige anpassar politiken och en despot tillåts diktera vad och vem vi ska se som terrorism. Det passar Erdoğan perfekt, i hans ögon kopplas alla som talar för kurdernas rättigheter till terrorism. Han kräver att få påverka vår asylpolitik och bestämma vilka politiska flyktingar som ska skickas tillbaka till Turkiet för att sedan få ruttna i landets fängelser utan rättssäker process. Turkiet agerar för att inskränka yttrande- och demonstrationsfriheten i Sverige.
Den svenska regeringens tystnad är beklämmande när Sveriges ambassadör i Ankara kallas upp för att bli uppläxad för att även kurder får demonstrera och har yttrandefrihet i Sverige. Tänk er motsvarande agerande från rysk sida, regeringen hade med rätta markerat kraftfullt mot ett sådant försök från utländsk makt att inskränka demokratiska rättigheter i Sverige. Svenska Säpo fördjupar sitt samarbete med sin turkiska motsvarighet MIT som även förföljer turkiska oppositionella utomlands. Säpochefen Charlotte von Essen agerar som Turkiets ombud när hon vill förbjuda symboler, demonstrationer och evenemang i Sverige.
I stället borde våra ministrar tydligt markera att Sverige har en röst för demokrati och mänskliga rättigheter
Natoanpassningen påverkar därmed inte bara vår utrikespolitik, säkerhetspolitik och vapenexport, den riskerar dessutom att påverka vår asylpolitik, yttrande- och demonstrationsfrihet. Varningsklockorna borde ringa hos fler än övertygade Natomotståndare.
Den svenska regeringen har blivit ett redskap för Turkiets president Erdoğan. Att bossa runt med Sveriges statsminister och utrikesminister har blivit en viktig del av hans valkampanj för att bli återvald nästa sommar. Han får dessutom tyst på en röst som talat för dialog i Turkiet och erkänt och gett stöd till de kurder med allierade som besegrade IS i norra Syrien. Nu upprepas turkisk propaganda istället av svenska ministrar. Det är pinsamt, förtroende inom utrikespolitiken tar tid att bygga upp men går snabbt att riva ned.
I Turkiet förbereds nu ett förbud mot det viktigaste oppositionspartiet, det prokurdiska vänsterpartiet HDP. Alla dess ledande företrädare ska dessutom bannlysas från framtida politisk aktivitet. Men inför detta är den svenska regeringen helt tyst när den borde höja rösten. Om demokratiska fredliga röster inte längre får verka för förändring i Turkiet är risken stor att unga kurder istället drar slutsatsen att väpnad kamp är den enda utvägen. Det vore tragisk, det finns ingen väpnad lösning på konflikten.
Regeringen låter sig tystas och utnyttjas av Erdoğan. I stället borde våra ministrar tydligt markera att Sverige har en röst för demokrati och mänskliga rättigheter och att våra grundlagsskyddade rättigheter och vår asylpolitik inte är uppe till förhandling. Om det inte passar kan vi vänta med Natobeslutet till efter det turkiska valet. Nu låter sig de blåbruna partierna, inklusive SD, utnyttjas i kampanjen för att islamisten Erdoğan ska återväljas.
En så stor förändring av vår politik borde föregås av seriös analys och folklig debatt. Men utan folkomröstning om Natomedlemskapet är väljarna maktlösa. Det begriper folk, då uteblir också debatten. För Sveriges skull, för Turkiets skull och för demokratins skull borde Natoansökan läggas på is och en folkomröstning utlysas. Det finns inga hållbara argument för att hasta in i Nato. Ett beslut i en folkomröstning ger en legitimitet som den lätt parodiska Natodebatten i somras aldrig kan ge. Jag inser att en folkomröstning i dag sannolikt skulle leda till ett ja till Nato, men säkert är det inte. Oavsett det behövs den för att få en seriös debatt om vad Natomedlemskapet faktiskt innebär och ett beslut med hög legitimitet.
Jonas Sjöstedt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
