I dag sysslar den svenska liberalismen mest med en avancerad form av självbedrägeri. Folkpartiet, det är dags att gå vidare.
Nyligen skrev folkpartisten Birgitta Ohlsson på Twitter: ”Stolt över tillhöra liberal ideologi som sätter värderingar i centrum o ej slaviskt följer vad fack/företag dikterar.”
Hon var så nöjd med tweeten att hon själv favoritmarkerade den.
Det är talande.
Liberalerna gör ofta så här – påstår sig stå över allt vad särskilda intressen heter. Senast i går hävdade Jan Björklund på DN-debatt att ”Folkpartiet har aldrig varit ett särintresse”.
Från sitt eget Babels torn ser liberalerna ned på alla politiska rörelser som vill företräda någon eller något, må det vara arbetarklassen eller miljön.
Men liberalernas torn står på skakig grund. För så värst blinda för intressen är inte dagens liberaler när allt kommer omkring.
Om de på riktigt hade stått fria från fackens och företagens ibland motstående åsikter kunde man ju tänka sig att de skulle stödja fackets linje ungefär lika ofta som företagens.
Men det gör de inte. Birgitta Ohlsson och Jan Björklund saknar fog för sina påståenden. Liberalerna ställer sig på företagens sida nästan jämt:
De vill sänka ungas löner. De vill göra det lättare för företagen att avskeda personal, och de har hotat med att inskränka strejkrätten om facket skulle driva kraven på bra arbets- och lönevillkor för långt. Och så vill de förlänga tiden för provanställning från sex till tolv månader. Som om inte Sverige hade nog med otrygga anställningsformer…
Men listan slutar inte där.
Liberalerna tycker att multinationella storföretag ska få stämma stater. Med EU-kommissionären Cecilia Malmström i spetsen står de bakom den principen i den kontroversiella ISDS-klausulen som vi hittar i handelsavtalet TTIP.
Under sin tid i regeringen dumpade liberalerna arbetsgivaravgifterna för unga, trots att både fack och forskare varnat för att det inte skulle ge nya jobb utan bara ökade vinster för företagen. Facket fick rätt. Jobben uteblev.
Liberalerna avskaffade avdragsrätten för medlemskap i facket, men behöll den för arbetsgivarnas medlemskap i sina intresseorganisationer. De stängde ned Arbetslivsinstitutet som bedrev världens kanske främsta forskning om arbetsmiljö. Och de införde lex Laval, en lag som gjorde det svårare för facket att jobba för lika lön för alla anställda oavsett nationalitet.
De svenska liberalerna står verkligen inte över vare sig fack eller företag. De står nästan konsekvent bakom företagen. Det är sorgligt.
I så skilda länder som USA och Taiwan kämpar liberaler för fackliga fri- och rättigheter. Sannerligen inte utifrån socialistiska principer men väl ur den fina socialliberala traditionen att vara motståndare till all maktkoncentration – privat som offentlig.
Den traditionen kunde komma väl till pass i dagens Sverige och EU. Den tilltagande pressen i arbetslivet, den ökande ojämlikheten och den växande fascismen – allt pekar på behovet av mer investeringar, en jämnare fördelning av de ekonomiska resurserna och tryggare villkor för vanligt folk. Det behöver inte ha ett dugg med socialism att göra – det räcker med känsla för fair play.
Här kunde, och borde, liberalerna göra en insats.
Om Birgitta Ohlssons tweet ska vara värd att favoritmarkeras – då måste Folkpartiet närma sig mitten.
Annars förblir den svenska liberalismen mest en avancerad form av självbedrägeri.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
