Laila Naraghi har missförstått

debatt Vi är eniga med Laila Naraghi (S) om att föreningar har en viktig roll i ett demokratiskt Sverige. Den del av Advokatsamfundet vi vill reglera är inte den privaträttsliga, utan den som rör möjligheten att granska och licensiera advokater, skriver Mikael Strandman (SD).

Först ett klargörande; i Laila Naraghis artikel gällande vår kommittémotion bygger hon upp egna halmgubbar som hon sedan återkommer till om och om igen i sin textmassa, vilket gör det hela en smula förvirrande. Ingenstans i våra kommittémotioner har vi överhuvudtaget nämnt något om privaträttsliga organisationers självklara frihet att göra vad helst de behagar inom lagens gränser.

Vi är helt eniga med Laila Naraghi att alla dessa organisationer och föreningar har en mycket viktig del i att göra Sverige starkare, rikare och mer demokratiskt.

Det är inte denna, privaträttsliga, del av Advokatsamfundet vi vill se över. Däremot den del av Advokatsamfundets verksamhet som utgör myndighetsutövning, stadgat i lag, den vill vi faktiskt ska vara offentlig och rättvis.

Det är nämligen så här; om en advokat begår en överträdelse mot så kallad god advokatsed, till exempel bryter mot de restriktioner en häktad har, så kan denna lagöverträdelse endast prövas av Advokatsamfundets disciplinnämnd. Ingen åklagare kan väcka åtal i tingsrätten gällande detta, utan samhällets intresse av god rättsskipning är helt och hållet utelämnat till det förtroende som givits Advokatsamfundet och dess disciplinnämnd. Detta är stadgat i rättegångsbalken.

Visserligen kan Justitiekanslern överklaga disciplinnämndens beslut om de är av stort allmänt intresse men detta förekommer ytterst sällan vilket gör att disciplinärendena i praktiken är utelämnade till en privat organisations rättskipning utan lagstadgad insyn från allmänheten.

Efter de senaste årens mediala avslöjanden om brottmålsadvokater som gång efter annan brutit mot restriktioner, yppandeförbud, smugglat in brev, lånat ut telefoner med mera och där samtliga ännu till dags datum undgått uteslutning, så har i varje fall vi en känsla av att detta kanske inte riktigt fungerar som det var tänkt (det brukar det sällan göra när en organisation granskar sig själv).

Vi vill att denna del av Advokatsamfundets verksamhet, den myndighetsutövning som granskningen de facto är, ska falla under offentlighetsprincipen och vara allmän handling, vilket den inte är idag.

Därför vill vi att denna del av Advokatsamfundets verksamhet, den myndighetsutövning som granskningen de facto är, ska falla under offentlighetsprincipen och vara allmän handling, vilket den inte är idag. Alternativt föreslår vi att granskningen och licensieringen av advokater görs av en utomstående instans, till exempel så som görs i Norge. För bästa oberoende så skulle upplägget kunna vara liknande det som gäller för riksdagens kontrollmakt, till exempel Justitieombudsmännen eller Riksrevisionen.

Genom ett grundlagsskyddat oberoende har dessa ett starkt mandat att granska statliga myndigheter och verksamheter och ett liknande upplägg för granskning och licensiering av advokater skulle kunna vara ett mer rättssäkert sätt än nuvarande ordning där ett skrå granskar sig självt.

Advokatsamfundet skulle då bli en renodlad privaträttslig organisation utan myndighetsutövning och kan i egenskap av denna driva sina frågor och användas som remissinstans. Då vet också medborgarna att samfundet, precis som alla andra privaträttsliga organisationer, agerar och uttalar sig utifrån sina medlemmars intressen och inte utifrån ett svenskt myndighetsperspektiv.

Att detta skulle ”rubba ett par av den svenska demokratins grundvalar”, såsom Laila Naraghi så dramatiskt utrycker det, håller vi inte riktigt med om. Den dagen alla av riksdagen valda instanser och även dess kontrollmakt är så pass korrupta eller auktoritära att endast Sveriges Advokatsamfund är obefläckad tror vi är mycket avlägsen och skulle den dagen inträffa tror vi nog ändå att landet redan är förlorat.

Mikael Strandman (SD), ledamot konstitutionsutskottet