Det är sorgligt att se hur en man som så tydligt önskar vara en förkämpe för rättvisa inte kan resa sig över könsnormen.
I början av augusti skrev Mikael Wiehe om Anna Lindh i Aftonbladet. Där försökte han förklara varför han inte tillät att en av hans sånger skulle få spelas vid minnesceremonin på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh.
Förutom att artikeln gav en bismak av småaktighet – hur kan en konstnär vägra människor den tröst som kan finnas i musiken? – så avslöjar Wiehe sig.
Jag har alltid haft intrycket att han vill se sig själv som någon som står upp för jämlikhet och rättvisa. Mot orättvisor och förtryck. Men i Aftonbladet blottade Wiehe en unken kvinnosyn som osar gubbstrutt.
Det sker redan i inledningen där han beskriver Anna Lindh på det typiska sätt som män ofta beskriver kvinnor: Med förminskande adjektiv som tar fokus från politiska förmågor och bedrifter. Med orden ”nervös” och ”charmerande” beskriver han en av Sveriges mest framgångsrika ministrar i modern tid:
”Jag träffade Anna Lindh ett par gånger. Första gången på ett SSU-läger i Bohuslän på 1980-talet när hon var ung, nervös ordförande. Sista gången i Sydafrika när vi bägge var där på en konferens i slutet av 1990-talet. Hon var mycket charmerande”.
Låt oss börja med Wiehes påstående om en ”nervös” Anna Lindh: När hon blev SSU-ordförande 1984 hade hon varit riksdagsledamot i två år och ledamot i skatteutskottet. 1982 hade hon tagit ut sin juristexamen vid Uppsala universitet. Hennes förmågor och styrkor i det politiska livet var kända och aktade.
Vad gäller hans beskrivning av Lindh som ”charmerande” tar jag hjälp av Svenska akademins ordlista. Där beskrivs charm som ”förmåga att behaga”. Något som ordkonstnären Wiehe väl måste veta. Från 1998 var Anna Lindh Sveriges utrikesminister. Hon gjorde sig känd som en förkämpe för mänskliga rättigheter, för fred mellan Israel och Palestina och för kurdernas rättigheter. Och mycket mer. Men dessa karaktäristika hos Lindh tycks ha gått Wiehe förbi. I stället är det hennes ”förmåga att behaga” han betonar.
Ur ett feministiskt perspektiv är Wiehes text beklämmande. Det är sorgligt att se hur en man som så tydligt önskar vara en förkämpe för rättvisa inte kan resa sig över könsnormen.
I stället använder han stereotyper för att förminska Lindh innan han sätter in stöten: Hon saknade mod. Som bevis använder han den felaktiga utvisningen av två egyptier. En fråga vars beslutsgångar varit omtvistade och där det råder oklarheter om vem som sa vad till vem och när. Oavsett vad man tror är det uppenbart att det var flera inblandade. Därför är det inget annat än ohederligt att påstå att en död person – som inte kan försvara sig – saknar mod på grund av detta.
Men det är knappast första gången en kvinna får bära hundhuvudet.
Anna Lindh är och förblir en förebild för mig och många andra. För det hon åstadkom, sin styrka och intelligens, och sitt mod. Jag önskar jag kunde säga samma sak om Wiehe.
Laila Naraghi, är kolumnist i Östran och pressansvarig på Olof Palmes Internationella Center. Artikeln är tidigare publicerad i Östran och kan läsas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
