Lånefinansiera till en omfattande utbyggnad av Europas infrastruktur och betala räntor och amortering ur EU:s budget. Det ger en bra tillväxt och skapar 100 000-tals nya jobb, menar Lars Anell, före detta ambassadör samt ordförande i Vetenskapsrådets styrelse 2010–2016.
Sedan eurozonen kom till har dess tillväxt varit anemisk (underträffad endast av Japan) och arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå. I nästan alla avseenden har länder som är medlemmar av EMU haft en klart sämre utveckling än andra OECD-länder.
Det finns en förklaring. Euroländerna har iklätt sig en finanspolitisk tvångströja som utesluter möjligheten att låna för att stimulera ekonomin.
Finanspakten säger att »offentliga finanser ska vara i balans eller uppvisa överskott« och detta krav ska skrivas in i deltagande länders »nationella lagstiftning genom bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna till fullo respekteras och efterlevs under hela den nationella budgetprocessen.« EU-kommissionen ska kontrollera att det land som inte lyder hamnar inför domstolen vars beslut är utan appell.
Vi måste komma bort från den förnuftsvidriga ordning som nu råder.
Förenta staterna lånade sig ur krisen. Budgetunderskottet hamnade på 10 procent under tre år innan budgeten stärktes genom tillväxt, sparande och ökad sysselsättning. Det ser ut att ha varit en klok investering. Landets BNP, och därmed betalningsförmåga, är nu mer än 10 procent högre än året före finanskrisen medan Euroland ännu inte nått 2008 års nivå.
Men den europeiska strategin går ut på att låga räntor ska förmå företag att låna och investera. Den europeiska centralbanken håller räntan på fryspunkten och köper obligationer från både stater och företag. De säkra förmånstagarna är de som äger fastigheter och aktier — de drabbade är i första hand pensionärer.
Framgången har uteblivit och det ska inte förvåna. Företag i Europa, Japan och Förenta staterna sitter på en likviditet av historiska proportioner och de har den produktionskapacitet de behöver så länge efterfrågan är låg. Och skuldsatta hushåll ska definitivt inte låna för att konsumera.
Eurolands problem kompliceras av interna obalanser. I alla monetära system har anpassningskraven lagts på den svagare parten. Tyskland har fått en väldig kostnadsfördel gentemot länderna i södra Europa. Italien, som tidigare var EU:s starkaste industrination, har tappat arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin i snabbare takt än något annat land.
Vi måste komma bort från den förnuftsvidriga ordning som nu råder. Varken stater, företag eller personer ska avstå från klart lönsamma investeringar. Ett lånetak kan aldrig vara en andel av BNP. Utgångspunkten måste vara räntekostnad och framtida betalningsförmåga.
Det finns ett av EU-kommissionen identifierat program för att investera i kraftigt eftersatt infrastruktur. För perioden 2014 – 2020 krävs cirka 200 miljarder euro för att utveckla de transeuropeiska energinäten och 250 miljarder för informations- och kommunikationsteknik. Behoven av investeringar i transportsystemen uppgår till cirka 540 miljarder euro. Kostnaden för det samlade programmet för hela perioden motsvarar 7 procent av EU:s BNP.
Men det finns några hinder på vägen. Flera av EU:s medlemsstater ska inte låna mer. Det finns en avog inställning till ofinansierade stimulansåtgärder hos centralbanken. Tyskland har praktiskt taget ett konstitutionellt förbud mot att med andra dela risken för upplåning.
Min idé är att lånefinansiera en omfattande utbyggnad av Europas infrastruktur och betala räntor och amortering ur EU-budgeten. Detta innebär att alla länder fortsätter att betala exakt vad de redan utfäst sig att göra.
Framför allt skulle dessa investeringar innebära att 100 000-tals människor får lön för arbete i stället för skattefinansierade bidrag.
De rika nettobidragande länderna »drabbas« av att återflödet från Bryssel blir marginellt mindre. De fattigare länder som får omfattande jordbruks- och regionalstöd får acceptera en måttlig men märkbar minskning som kompenseras av ett omfattande investeringsprogram som de inte har någon möjlighet att finansiera på egen hand.
Om detta program helt eller delvis genomförs skulle det få flera effekter. Allmänt sett innebär en utbyggd och förbättrad infrastruktur att ekonomins transaktionskostnader sänks. En påtaglig minskning av energikonsumtionen tillhör de självklart realistiska målen. Men framför allt skulle dessa investeringar innebära att 100 000-tals människor får lön för väl utfört arbete i stället för skattefinansierade bidrag. Avkastningen ligger garanterat en bra bit över i procent.
Vi har alltså två alternativ. Det penningpolitiska program som prövats i snart tio år utan resultat eller en kraftfull, lånefinansierad investering i europeisk infrastruktur. Det första alternativet bygger helt på förhoppningar som ter sig alltmer fromma.
Det andra har flera säkra konsekvenser. Europa får en bättre infrastruktur som gynnar alla företag som är verksamma i vår världsdel. Programmet är inte tillräckligt kraftfullt fört att skapa full sysselsättning men det kommer att minska arbetslösheten mer än marginellt. Det ger ökade möjligheter för krisländer att stabilisera ekonomin utan att svälta sig till döds. Priset är ett modest ianspråktagande av EU-budgeten.
Lars Anell var ordförande i Vetenskapsrådets styrelse 2010–2016. Tidigare var han ambassadör i Genève (1986–1992) och Bryssel (1992–1994) samt medlem av koncernledningen i AB Volvo (1994– 2001). Lars Anell är aktuell med rapporten »En väg mot tillväxt och ökad sysselsättning i Europa« som finns att ladda ner gratis här. Lars Anell är också ordförande i Arenagruppens styrelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
