Amerikansk politik känns många gånger mer levande än svensk.
På tisdag går amerikanerna till val. Ingen vet hur det kommer gå. Men opinionsmätningar från de avgörande delstaterna, som Ohio, visar fortfarande fördel Barack Obama, men nu med så liten marginal att den kräver förstoringsglas.
Valet är viktigt och tillspetsat. Skillnaderna mellan de två partierna är klart större nu än när Obama slog McCain för fyra år sedan. Republikanerna har sedan dess samlats kring en doktrinär högerpolitik där parollerna är viktigare än verkligheten. Trots det har valrörelsen varit sällsynt trist. Men under kaskaderna av negativa kampanjbudskap har man då och då ändå kunnat skymta det politiskt–filosofiska vägval striden handlar om, och som jag tror alla väljare också uppmärksammat, nämligen synen på staten och det offentliga.
Romney vill krympa den federala staten, sänka skatterna för de rika och fortsätta avreglera. När Obama i somras sade att ingen amerikan blir framgångsrik på egen hand, eftersom det alltid funnits andra människors arbete, institutioner och offentliga system som skapat förutsättningar, uttryckte han en helt annan samhällssyn. Han hämtade för övrigt tankarna, nästan ordagrant, från Elizabeth Warren som är partiets kandidat till Senaten i Massachusetts.
Många undrar vad som hänt med Obama sedan valrörelsen 2008. Han har avslöjats som en svag politisk ledare i en svår tid. Talen är träiga, karisman har bleknat och han verkar ha svårt att skapa relationer med båda andra politiker och medborgarmassorna. Sjukförsäkringsreformen 2009 var en historisk seger, men den framstod ändå som ett nederlag. Mellanårsvalet 2010 blev en katastrof. Striderna kring statsskulden har inte varit framgångsrika, trots republikanernas allmänna galenskap. Obama har aldrig riktigt tillhört demokraternas mer radikala falang ”the liberals”. Sanningen är väl att det var själva kampanjen, och medborgarnas förhoppningar om bättre liv, som skapade personan ”Obama”.
Hans största fiende är verkligheten. Hög arbetslöshet. Familjer som i stort sett lämnats i sticket när de inte klarat sina huslån och i praktiken tvingats i konkurs. Nerlagda butiker och caféer i städerna. Utbredd pessimism.
I dag är det lördag och jag är i Richmond, huvudstad i Virginia, tillsammans med Arenagruppens amerikanska studieresa. De flesta som åkt med jobbar fackligt, andra är allmänt intresserade.
Richmond är en stad jag känner mig hemma i. Men under 20 år av korta och långa vistelser i städer som den här har jag sett hur USA långsamt blivit ett sämre land att leva i. It makes me sad, som man säger.
Ofta uppmärksammas de växande klasskillnaderna, de superrikas arrogans och den krympande medelklassen. Men det amerikanska förfallet märks även på många andra sätt: svajiga elnät, gator med stora potthål, järnvägar som rostar sönder, motorvägar utan underhåll. Behoven av offentliga investeringar är enormt. Facit efter 30 år av ständiga skattesänkningar är uppenbart för alla som vill se. Fattiga Vilnius är en oändligt mer välskött stad än Richmond.
Under valrörelsens slutskede har Mitt Romney oväntat blivit en rätt intressant politiker att fundera över. Om han vinner kommer hans kampanjstrategi gå till historien. Hans största fiende är det egna partiet, som tagits över av den kompromisslöst konservativa rörelse Martin Gelin skildrat i boken Den amerikanska högern. Länge stod han helt lojal med den. Men mycket sent i valrörelsen, under den första tevedebatten med Obama, svängde han och framställde sig plötsligt som en mer traditionell republikan. Han vann nya röster, men hann inte förlora partiets svårflörtade högeraktivister.
Men om han vinner? Vilken Romney kommer då styra landet? Ingen vet. Om han förlorar förutspår många däremot att republikanernas marsch mot höger fortsätter. De doktrinära kommer säga att Romney förlorade för att han var en ”oäkta konservativ”, allt för nära politikens mittzon, i själva verket kanske en förklädd socialist. Men kanske att de får fel. Den dag närmar sig när de mer traditionella republikanerna, de som vet att politik kräver kompromisser, fått nog av tepartyrörelser, homofober och konspirationsteoretiker. Den som möjligen kan samla styrkorna är Floridas tidigare guvernör Jeb Bush. Räkna med att han kan bli de närmaste årens viktigaste republikan.
Nu ska vi snart bege oss till Obamakampanjens högkvarter i Richmond. Där ska vi först få en inblick i hur de arbetar lokalt och sedan kastas ut i klassiskt amerikanskt kampanjarbete: knacka dörr. I morgon väntar gudstjänst i en radikal och politiskt engagerad baptistkyrka med nästan bara svarta medlemmar. Amerikansk politik känns ofta mer levande än svensk.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
