Lär av Norge innan det är för sent

En norsk statlig utredning kom nyligen med ett tydligt budskap: det går att avskaffa vinster i välfärden. Utredningen kom till bland annat till för att Norge ville undvika det svenska marknadskaoset.

Utredningen, som Arena Idé sammanfattat på svenska, lyfter på ett pedagogiskt sätt fram att välfärdstjänster inte är som andra tjänster. Det handlar om tre aspekter:

1. Tjänster som skola, vård, omsorg och socialtjänst tillgodoser människors basbehov, vi klarar oss inte utan dem.

2. Brukaren befinner sig i en utsatt situation.

3. Tjänsterna är komplexa.

Det är lätt att inse att brukare, som barnet på förskolan eller den äldre på demensboendet, befinner sig i en utsatt situation, men utredningen påminner också om att många välfärdstjänster kräver professionell expertis som gör det svårt för den enskilda brukaren att avgöra vad som är en bra tjänst: är den behandling som läkaren föreslår den bästa?

Vi är, som brukare av välfärdstjänster, ofta utlämnade till välfärdsproffsens expertis och erfarenhet. Vi kanske kan välja vårdcentral, men i praktiken har vi små möjligheter att påverka. Valfrihet är inte detsamma som brukarinflytande. Det ställer stora krav på de myndigheter som reglerar tjänsterna, inte minst genom att se till att de som utför tjänsterna har rätt kompetens och tid och professionellt handlingsutrymme att använda den kompetensen.

Konsekvenserna är ökad ojämlikhet, sämre villkor och minskat handlingsutrymme för välfärdsproffsen

Att tjänsterna är komplexa gör att det är väldigt svårt att mäta tjänsternas kvalitet. Komplexiteten ligger i att tjänsterna måste individanpassas, i att de kräver professionell kunskap och att de är relationella: kvalitet uppstår i mötet mellan lärare och elev, vårdpersonal och patient, socialsekreterare och barn. Dessutom – och detta är helt avgörande – har välfärdstjänster ofta en stor påverkan bortom den enskilda brukaren, och effekterna uppstår ofta inte i den verksamhet där kostnaderna uppstår. Skolan är inte bara viktig för eleverna, utan också för kompetensförsörjningen och, ja, demokratin. När socialtjänsten ger ett utsatt barn en bättre uppväxt är det inte bara bra för det enskilda barnet, utan en samhällsekonomisk investering.

Det utmärkande för välfärdstjänsterna är också skälet till att vi väljer att finansiera dem med samhällets gemensamma resurser. Vi vill att de ska vara tillgängliga för alla, och fördelas efter behov – och inte efter betalningsförmåga eller efterfrågan. Det är också anledningen till att det inte funkar att styra och fördela dem med marknadsmekanismer.

Ändå har vi gjort det – marknadiserat välfärden. Konsekvenserna är ökad ojämlikhet, sämre villkor och minskat handlingsutrymme för välfärdsproffsen, och varje vi gång vi försöker lösa det med ”kvalitetskontroller” ökar byråkratin och kostnaderna. Vi har tröttnat för länge sedan. Ingen vill ha vinster i välfärden – förutom de som gör vinster i välfärden, som Nora Wurtzel så träffande sammanfattar läget.

Den norska utredningen visar vägar för att avkommersialisera välfärden. Och vägarna är olika för olika delar, precis på samma sätt som privatiseringen gått till på olika sätt inom olika områden. Det handlade ju inte om en ”avreglering” av skolan, vården och omsorgen, utan en omreglering som gav vinstdrivande företag tillgång till skattemedel och vinstmöjligheter, på välfärdens bekostnad.

Flera andra sjukhus och över 100 vårdcentraler, ägs numera av multinationella Ramsay Santé

Nu använder bolagen vinstmedel för att försvara sina privilegier. Sverige har en svällande lobbyindustri. Och inte bara det, välfärdsföretagen blir allt större. Capio, som driver S:t Görans sjukhus, flera andra sjukhus och över 100 vårdcentraler, ägs numera av multinationella Ramsay Santé. Academedia, som säkrat ”kunder” från vaggan via hela utbildningssystemet till ”Rusta och matcha” har över 60 procent utländska ägare, som riskkapitalbolag.

Attendo, med 800 verksamheter och 35 000 medarbetare i tre nordiska länder, ägs till 45 procent av utländska investerare. Det är inga spelare som lätt kan knuffas omkull.

Men vi måste. Innan de blir ännu mäktigare – innan det är för sent.