debatt Finansminister Magdalena Andersson (S) markerar att hon står för S-traditionen i flyktingpolitiken. Men den som studerar den socialdemokratiska politikens historia hittar andra svar, skriver Stefan S Widqvist, pensionerad idéhistoriker.
Magdalena Andersson hävdar att en skärpt attityd till invandring är något som socialdemokratins politik är grundad i sedan lång tid tillbaka. »Jag står helt bakom det förslag vi har lagt fram. För mig är det här en återgång till en klassisk S-politik. En reglerad invandring var den politik som fördes när jag gick med i SSU och sedan i partiet.« (Aftonbladet 2018-05-22)
Finansministern syftar till att markera att hon står för S-traditionen för att påvisa att oppositionen inte hör hemma i denna syn på flyktingpolitiken, att avvikarna är de kritiska rösterna, inte partiledningen. Det är därför av vikt att titta lite närmare på detta påstående om socialdemokratins politiska historia i förhållande till migration, flyktingar och invandring.
Magdalena Andersson gick med i SSU som tonåring, någon gång i början av 1980-talet, och vad var det då för politik som den socialdemokratiska regeringen hade lagt grund för?
Stämmer det att det var en tuff och stram politik som förespråkades? Den socialdemokratiska regeringens invandrarutredning hade några år tidigare, 1974, lagt fram sitt slutbetänkande och regeringens proposition kom året efter Om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. 1975:26
Känner du igen dig i den klassiska S-politiken som du mötte när du gick med i SSU?
I invandrarutredningen formulerades målen jämlikhet, valfrihet och samverkan för svensk invandrar- och minoritetspolitik. Regeringen förväntade sig en fortsatt stor migration och att Sverige måste skaffa sig beredskap för att ta emot, inskola och sörja för att invandrarnas svåra situation och sociala problem löstes.
- Jämlikhetsmålet innebar, enligt den socialdemokratiska regeringen, att »invandrare skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som övriga befolkningen.« (Prop. 1975:26)
För att jämlikhetsmålet skulle kunna uppnås var det nödvändigt att invandringen anpassades till samhällets möjligheter att ombesörja »arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som övriga befolkningen.« (Prop. 1975:26)
- Valfrihetsmålet handlade, om att samhället skulle bistå »medlemmar av språkliga minoriteter« så att de gavs möjlighet att »välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet.« (Prop. 1975:26).
- Samverkansmålet syftade till att skapa samverkan mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.
Denna samverkan skulle bygga på »ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen«. (Prop. 1975:26).
Min fråga till dig Magdalena Andersson blir nu: – Känner du igen dig i den klassiska S-politiken som du mötte när du gick med i SSU?
Magdalena Anderssons strävan, att motivera en icke-human flyktingpolitik med påståenden om att den är klassisk S-politik, är att tumma på den historiska sanningen om vad den socialdemokratiska regeringen lade för grund under 1970-talet och vad hon själv mötte som ny SSU-medlem.
De tre målen för invandrarpolitiken; jämställdhet, valfrihet och samverkan; uttryckte, till skillnad från vad Magdalena idag påstår, en progressiv invandrarpolitisk ambition, där syftet är att möjliggöra för invandrarna att bli jämlika med den inhemska befolkningen utan att för den skull helt och fullt överge sin kulturella särart.
Det är hög tid för socialdemokratin att återknyta till de egna ambitionerna från 1970-talet.
Stefan S Widqvist är pensionerad idéhistoriker
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
