ledare De borgerliga politikernas försök att ducka verkligheten hjälper inte. Stockholms sjukvård är ett haveri med personal som går på knäna. Men det finns exempel att inspireras av när det gäller att organisera vård.
Bilden kan bli ikonisk. Längst fram i TV-studion: två ST-läkare från det snabbt växande Sjukvårdsupproret som vittnar om den akuta krisen inom Stockholms sjukvård. Patienter riskerar att dö bakom draperierna på akuten. Längst bak i studion, vid ett annat bord: den ansvariga politikern Ella Bohlin från »sjukvården är vår viktigaste fråga«-partiet Kristdemokraterna. Ella Bohlin har tagit sig hela vägen till TV-huset, men hon vägrar att prata med sin egen personal.
Anna Starbrink, Ella Bohlins liberala regionsrådskollega, var modigare när hon mötte ST-läkaren Akil Awad i SVT Aktuellt i tisdags kväll. Läkaren och regionrådet står åtminstone vid samma bord, och Starbrink ser ut att höra vad Akil Awad säger. Men hon lyssnar inte.
Läget är allvarligt, erkänner hon, men inte överallt, och inte hela tiden. Och framförallt: det finns ingen anledning att ta personalens larm på allvar genom att ändra den inslagna kursen. Faktum är att regionledningen med Anna Starbrink i spetsen precis har fattat beslut som kommer att förvärra situationen ytterligare. Istället för att anställa mer personal på Stockholms sjukhus, ska de bli färre. Många färre.
På SÖS och Huddinge sjukhus har 200 läkare och annan vårdpersonal varslats, på Nya Karolinska (NKS) gäller varslet 250 läkare och 350 undersköterskor. Till att börja med. Trots att det, som ordföranden för Sveriges läkarförbund Heidi Stensmyren har konstaterat, är uppenbart att det är bristen på personal, och därmed vårdplatser, på sjukhusen som skapar överfyllda akutmottagningar.
Hela NKS organiserades med det uttalade syftet att minska vårdprofessionernas inflytande.
Bilden av regionpolitiker som vägrar ta debatten är inte ny. (Filippa Reinfeldt hade som bekant obegränsat med tid att hänga på Instagram, men hade aldrig tid att svara på frågor).
De senaste två decenniernas marknadisering av vården har byggt på att politiker lyssnat mer på managementkonsulter än på vårdpersonalen. Införandet av »värdebaserad vård« på Nya Karolinska i Solna är ett extremt exempel. Hela NKS organiserades med det uttalade syftet att minska vårdprofessionernas inflytande. Bland annat slopades de traditionella klinikerna, som vuxit fram under årtionden, och ersattes med en i princip oprövad »processflödesmodell«, trots personalens varningar och protester.
NKS förvandlades till konsultprofeternas Mekka, och Boston Consulting Group kunde fakturera miljoner för idén om att svensk sjukvård skulle organiseras enligt principen om »value based competition«, en amerikansk modell för konkurrens i sjukvårdssystem som bygger på privata sjukvårdsförsäkringar, och som är ytterst illa lämpad för den svenska skattefinansierade sjukvården.
Det måste inte vara så här. Skottland inspirerar genom att göra precis tvärtom. Där har man slängt ut konsulterna, och satt vårdprofessionerna och lokalsamhället i centrum för vårdens styrning.
Man har lämnat idén om att vården ska styras som en marknad med »beställare« och »utförare«, och istället byggt upp en konsensusmodell som kallas »partnership working«. Den skotska regeringen, sjukvårdsmyndigheten NHS Scotland som arbetsgivare, fackföreningar och professionella samarbetar. Systematiskt och strategiskt. I vardagen och när de stora besluten ska fattas.
»I stället för att som tidigare anlita konsulter för enorma summor vände vi oss till de anställda, för att exempelvis utforma vårdavdelningar och ambulanshallar – det blev både bättre och billigare« beskriver Dave Watson från det skotska fackförbundet UNISON när han intervjuas av Dagens Nyheter under ett besök i Stockholm.
Inspireras av Skottland. Lyssna på vårdpersonalen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
