De verktyg som skolan förser lärarna med räcker inte till för att hjälpa elever att nå kunskapskraven. Det skriver läraren Jesper Isaksson.
Jag tänker tillbaka till min egen tid på grundskolan och klassrummet med kassettbandspelaren, OH-apparaten och de stora neddragbara kartorna som då mycket riktigt visade både Sovjetunionen och Jugoslavien.
Samma karta hänger i mitt klassrum 28 år senare. Tiden har stått still och detta faktum får också bli mitt bidrag till debatten om skolan.
I en av de rikaste Stockholmskommunerna med en av de lägsta skatterna i länet, ska jag på en kommunal skola låta mina elever arbeta med hörförståelse på engelska.
Jag får i min hand en vit kassett och orden “Du får själv spola fram till rätt kapitel, tror det är mitt i någonstans.” Min nya kollega på den för mig nya arbetsplatsen ser mitt ansiktsuttryck och tillägger “Välkommen till Solna stad”. Jag går till mitt klassrum och stoppar i kontakten till kassettbandspelaren som står ovanpå OH-apparaten och bredvid tjockteven med tillhörande VHS-spelare.
Skälen till att skolan och elevers kunskapsnivå har halkat efter är många. De gör sig ofta påminda i min vardag som lärare.
Varje skoldag gör jag så gott jag kan för att välkomna mina moderna elever in i mitt klassrum som är identiskt med det klassrum jag själv satt i på 80-talet.
Här ska jag enligt LGR11 undervisa med hjälp av IKT, digitala medier och en pedagogik som ska ha ett ”entreprenörtänk” för att förbereda dagens moderna ungdomar inför ett modernt och ett samhälle som utvecklas i raketfart.
De verktyg som skolan förser mig med räcker inte, om man ska tolka läroplanen rätt, till att hjälpa mina elever att nå kunskapskraven.
Jag frågar mig ofta hur länge det håller. En vacker dag kommer vi vakna upp till en värld där det inte räcker att bygga en skolverksamhet och pedagogik på “gamla beprövade metoder – det fungerade förr, då gör det väl det idag också?”
Vi kan redan se det hända när pojkar hamnar på efterkälken, när behovet av resurser till elever i behov av särskilt stöd ökar och när allt fler elever presterar sämre i brist på motivation och stimulans.
När jag tittar ut över mitt klassrum på mina elever finns det i varje klass ett antal elever som det diskuteras särskilt stöd för. I avsaknaden av resurser och pengar och det verkar som om allt hänger på det.
Jag är övertygad om att i en modern skola anpassad efter moderna elever, skulle både kostnaden och antalet elever med behov av särskilt stöd minska drastiskt.
En undervisning som tar hjälp av och utnyttjar dagens teknik kan vara lösningen på många problem i klassrum över hela landet. Att tro någonting annat är att missa en viktig poäng: Utveckling och utbildning går hand i hand.
Att skolan är en plats där utvecklingen tillsynes verkar ha stannat och fastnat, både resursmässigt och pedagogmässigt, tyder på en paradox som både är märklig och i rådande situation, pinsam.
Skolan borde i stället för att vara sist in i utvecklingen vara först och ledande, oavsett utbildningsnivå. Det må handla om resurser, pengar och politiska beslut, men faktum kvarstår att den verkliga anledningen handlar om en syn på våra barn som en generation inte värd att satsa på.
Ett samhälle som inte satsar på sina barn är ett samhälle som inom en snar framtid kommer att behöva ta ställning till hur man reparerar ett gigantiskt svek mot en hel generation.
Jag hoppas det sker snart och att dagens styrande politiker får se resultatet av en politik och en syn på unga människor och som då måste vara först med att be om förlåtelse. Dessvärre kan det då vara försent.
Jesper Isaksson, lärare och föreläsare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
