Regeringen gör för lite – och det kan leda till en fullt utblommad lärarkris, skriver Eva-Lis Sirén, ordförande för Lärarförbundet.
Den nationella lärarkrisen knackar på dörren och SCB spår en lärarbrist på 43 000 lärare inom åtta år. Detta gäller inom alla lärarkategorier. Varningsklockorna ringer i olika delar av Sverige men i Stockholmsregionen är alarmet fullt utlöst på ett område – förskolan. Sveriges Kommuner och Landsting har beräknat den uppskattade bristen på förskollärare till 29 000 inom åtta år. Endast 36 procent av personalen i Stockholms förskolor är utbildade förskollärare via högskoleutbildning. Politikernas mål är 50 procent. Än är det lång väg kvar att gå för att nå det målet.
Att satsa på fler utbildningsplatser för förskollärare är en nödvändig men långt ifrån tillräcklig lösning. Lönerna och statusen måste upp för att få ännu fler att vilja söka sig till yrket. Barnen i förskolan har rätt att möta förskollärare som kan ta ansvar för den pedagogiska utvecklingen i verksamheten. Den är unik för den svenska förskolan och ger barnen en trygg och kvalitativ övergång till grundskolan. Det är inte likvärdigt att det på många förskolor i Stockholm inte finns några förskollärare. Så stor är bristen och den drabbar ytterst barnen.
Det är bra att regeringen tar förskollärarbristen i Stockholm på allvar, men vad har man tänkt sig att göra åt de kommuner i Sverige som lider ännu större brist, till exempel Ydre eller Ragunda där andel förskollärare endast är 32 respektive 26 procent?
Man måste ta den alarmerande bristen i övriga delar av landet på lika stort allvar. Allt annat är att reaktivt invänta en fullt utblommad lärarkris.
Undersökningar som Lärarförbundet har genomfört visar att lönen är den enskilt viktigaste faktorn för att fler ska vilja vara och bli lärare. Studenter väljer bort lärarutbildningen på grund av att lönen är för låg. Vi ser nu hur marknadskrafterna hjälper till att pressa upp förskollärarnas löner i Stockholm och detta lockar fler till utbildningen och yrket. Men varför vänta tills krisen är ett faktum och marknadskrafterna i bästa fall kickar in? Det fungerar bara om politikerna inser att det behövs välutbildade lärare som kan ta hand våra barn och ungdomar. Om inte, riskerar den nationella lärarkrisen att fördjupas och kort- och outbildad personal kommer att få ansvar för en verksamhet som de helt saknar förutsättningar att leda. På det sättet kommer kunskapsresultaten att fortsätta sjunka och på sikt hota Sveriges framtid.
Om lärarlönerna höjdes över hela landet, för alla lärarkategorier, skulle lärarkrisen motas. Lärare har alltför länge tvingats arbeta för en lön som har släpat efter andra likvärdiga yrkesgruppers lön.
Eftersom det nu redan är en uppenbar lärarbrist på vissa håll blir mitt råd till alla slags lärare: sälj er inte för billigt och byt jobb ofta för att få upp lönen. Tyvärr verkar det inte som arbetsgivarna förmår att rätt värdesätta dem som jobbat länge på samma ställe. Det är förstås en långsiktigt oklok personalpolitik men det får inte hindra lärare att försöka använda sig av situationen och flytta på sig ofta för att driva upp den egna lönen. Dessutom kan andra sedan nyttja bättre avlönade kollegors löner som hävstång. Min uppmaning i det korta perspektivet blir alltså det lite tvivelaktiga: var otrogen – det lönar sig. I det längre perspektivet måste kommunpolitikerna inse allvaret och planera för en långsiktig uppvärdering av läraryrket.
Sammantaget konstaterar vi att lönen är och förblir det vassaste verktyget för att stoppa den nationella lärarkrisen.
Eva-Lis Sirén, ordförande Lärarförbundet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
