fredagskrönikan Även om det ser ut som om Donald Trump inte blir kvar som USA:s president så har svenska politiker en hel del att lära av hans framfart, skriver Anders Jonsson.
För fyra år sedan var jag med en grupp politiskt intresserade i USA före och efter presidentvalet. Alla experter vi träffade: kampanjmakare, opinionsundersökare, politiska tjänstemän och valda politiker på lokal nivå var fullständigt övertygade om att Hillary Clinton skulle vinna. Sannolikheten för det slogs fast till 84 procent.
Själv var jag inte riktigt övertygad och tippade till de andra gruppdeltagarnas stora förvåning att Donald Trump skulle skrälla. De tittade lite konstigt på mig när jag förklarade att den bubbla som den politiska eliten i företrädesvis storstadsområden lever i ligger väldigt långt ifrån verkligheten för vanligt folk på landsbygden och i krisorter. Därför hade Donald Trump en god chans att bli president, precis som Sverigedemokraterna växt sig starka i Sverige.
Eftersom Donald Trump tog hem segern i Pennsylvania tack vare röster från vita arbetare, män och kvinnor, i det krisande rostbältet vann han presidentmakten. Efter att ha stått i den tre kilometer långa kön för att komma in på Hillary Clintons avslutande möte i Philadelphia var det svårt att förstå, men så var det. Det var mer folk som ville se Hillary Clinton än när påven hade varit på besök året innan och Philadephia röstade mycket riktigt för henne. Men Trump sopade hem rösterna i de krisande industristäderna och på landsbygden i Pennsylvania.
Det blev en ganska kort valvaka på House of Sweden, den svenska ambassaden i Washington, där stämningen inte var något vidare. Jag satt bredvid Hans Dahlgren, nu EU-minister, då statssekreterare i statsrådsberedningen, som tyckte CNN var för långsamma och därför följde rösträkningen hos New York Times. Han kunde konstatera ganska tidigt på kvällen att det var kört för Clinton.
Historien upprepas. Alla mätningar pekade i år på att Joe Biden skulle vinna och när valresultatet till slut fastställs ser det i skrivande stund ut som det också blir så. Men Trump har gjort ett mycket bättre val än väntat. Detta trots ett valdeltagande som är det högsta på åtminstone 100 år. Högt valdeltagande skulle enligt expertisen gynna Biden. Mobiliseringen i det polariserade USA har varit stor på båda sidor och motsättningarna kommer att leva kvar. USA är och förblir en delad nation.
I Sverige är nyhetsmedierna helt fixerade vid USA. Det läggs ner orimligt mycket tid och kraft på att bevaka amerikanska presidentval. Det blir ganska tjatigt. Särskilt som USA:s roll i världen minskat under Donald Trump. Sätter man USA först så kommer resten i andra hand.
Frustationen i folkdjupet måste alla partier som har ambitionen att vara riktigt stora visa vad man vill göra något åt.
Men i en mening är USA alltid intressant. Det som sker där brukar förr eller senare spridas till andra länder och kanske särskilt till Sverige. Därför bör svenska politiker ta lärdom av Donald Trumps framfart.
Han har ridit på ett missnöje med etablissemanget som är tydligt även i Europa och i Sverige. Det handlar om att vanligt folk känner sig svikna och hotade när servicen försämras, flyktingarna blir för många, gängkriminaliteten tar över förorter, skolan läggs ner och det blir svårt att få ett nytt jobb när fabriken läggs ner. Den politiska eliten och de intellektuella upplevs ägna sig åt identitetspolitik men inte bry sig särskilt mycket om tillvaron för den vanliga medborgaren.
Den frustationen i folkdjupet måste alla partier som har ambitionen att vara riktigt stora visa vad man vill göra något åt. Ska exempelvis Socialdemokraterna fortsätta att vara landets största parti efter nästa val duger det inte att enbart förhandla med Centern och Liberalerna för att genomföra januariavtalet och undvika ett nyval.
På senare tid har det också kommit två tydliga tecken på S-ledningen förstått det.
När partisekreteraren Lena Rådström Baastad slår fast att S vill riva upp den nuvarande väldigt generösa lagstiftningen för arbetskraftsinvandring är det ett försök att driva en tydlig partilinje vid sidan av regerandet. I regeringen sitter ju Miljöpartiet som en gång i tiden ville ha det som Lena Rådström Baastad kallar den ”tokliberala” arbetskraftsinvandringen.
Ytterligare ett tecken på att S-ledningen är på väg att borsta upp sig kom när verkställande utskottet helt sonika beslutade att kasta utredningen om arbetsrätten i papperskorgen. Istället ska regeringen nu ta fram en lagstiftning som grundar sig på avtalet mellan Svenskt Näringsliv och PTK som LO inte kunde vara med på. Arbetsmarknadens parter, alltså även LO, ska få vara med i beredningen av den nya lagstiftningen.
Med lite fingerfärdighet och med ett LO som riskerar att bli helt irrelevant ska det nog gå att så småningom hitta en ny lag om anställningsskydd. Socialdemokraterna visar att de bryr sig om att de som redan bor i Sverige ska ha förtur till vanliga arbeten och att det ska finnas en anständig anställningstrygghet. Det rör vanligt folk. Som en bonus verkar regeringskrisen vara avvärjd för den här gången.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
