Läromedlen och den ostyrbara skolan

ledare För att få skolpeng måste det finnas en viss nivå på lokaler, läromedel, personal och annat. I vården är det självklart med sådana krav, men av någon anledning har vi lämnat skolan närmast helt kravlös.

Organisationen Läromedelsförfattarna har visat att bara 14 procent av lärarna i Sverige har tillgång till alla läromedel de behöver. För så många som en femtedel gäller att de inte ens har möjlighet att köpa in de allra nödvändigaste. Det är alltså många barn som saknar läromedel på en nivå som vi skattebetalare kan förvänta oss och som är nödvändig för Sverige som kunskapsnation.
Det är bakgrunden till den nyligen överlämnade läromedelsutredningen som föreslår att elevers rätt till läromedel ska skrivas in i skollagen. Begreppet läromedel ska definieras och rektor får ett tydligare ansvar för att ge lärare goda förutsättningar när det kommer till valet av läromedel.
– Men varför en lag, undrar nu någon. Det är väl bara att anslå mer pengar till läromedel?
– Det där tar marknaden hand om, säger någon annan. När skolorna konkurrerar om elever kommer kvalitet att vara viktigast och satsningar på läromedel kommer automatiskt. 

Att det är svårt att bli av med oseriösa ägare är omvittnat

Skojar bara. Det andra är det snart ingen som säger längre, men det är en viktig orsak till att vi hamnat här. När svensk skola allt som oftast ”inte gör som politikerna säger” beror det helt enkelt på politiska beslut som haft just det syftet. En rad politiska beslut har avlövat politikens möjlighet att styra skolan. Det handlar om alltifrån etableringsfrihet och brist på bindande avtal till skolpengens konstruktion.
Utredningen konstaterar att vi inte har regler som definierar läromedel av god kvalitet. De togs bort 1994.
”I 1994 års läroplaner fanns inte längre några beskrivningar av valet av läromedel eller av läromedlens funktioner. Här saknas också definitioner av begreppet läromedel. Detta är dessutom första gången som ordet lärobok inte finns med i läroplanerna.”

Skolpengens konstruktion gör dessutom att det sällan är så enkelt som att anslå mer pengar till något som behövs. Det hjälper inte att politiker prisar läroböcker, talar om hur viktigt det är att prioritera behöriga lärare eller kräver att oseriösa ägare ska kastas ut ur skolan. Läromedelsbristen är omfattande ändå. De obehöriga lärarna har tvärtemot de politiska besluten och intentionerna ökat. Och att det är svårt att bli av med oseriösa ägare är omvittnat. Fråga SÄPO.
En kommun är fri att anslå extra pengar till läromedel i sina egna skolor och följa upp att de används till rätt saker. Fler borde göra det, men problemet är att de extra pengarna måste läggas till också i den skolpeng som betalas ut till fristående skolor, och där kan kommunerna inte styra alls hur de används. De kan inte ens försäkra sig om att de används i den egna kommunen. Offentlighetsprincipen gäller inte. Samma sak gäller för behöriga lärare, lärarlöner och fortbildning. Politiken har avsagt sig möjligheten att styra. 

Den reform som verkligen behövs är därför att återta makten över skolan. Gör det möjligt att ställa krav. För att få skolpeng måste det finnas en viss nivå på lokaler, läromedel, personal och annat. I vården är det självklart med sådana krav, men av någon anledning har vi lämnat skolan närmast helt kravlös när det gäller vad pengarna får användas till. Det är hög tid att ändra på det.
Med det sagt är förslagen från läromedelsutredningen bra och nödvändiga i det skolsystem vi har idag. Det återstår dock att se hur skolhuvudmännen och Skolinspektionen väljer att anpassa sig till en lagtext där läromedel definieras som ett ”kvalitetssäkrat tryckt eller digitalt verk som är avsett att användas i undervisningen”.