Professor Lars Ingelstam efterlyser en diskussion om de internationella insatserna – inte bara hur länge vi kan försvara oss mot angrepp på Sverige.
Efter nyårsdagens intervju där ÖB uttalade att vi bara klarar oss ”ungefär en vecka på egen hand” har debatten enbart handlat om angrepp mot vårt land (som kanske – eller kanske inte? – kommer från Ryssland). Ingen har brytt sig om att påpeka att Försvarsmakten också har som uppgift att göra fredsfrämjande insatser i internationella konflikter. Detta har varit aktuellt sedan Hammarskjölds tid och Kongokrisen 1960-61 och bekräftades genom inriktningspropositionen och riksdagsbeslutet 2009. Försvarsmakten ska ”försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet.”
Denna uppgift har energiskt lyfts fram av Försvarsmakten själv. I rekryteringskampanjen 2011 lades all vikt på internationell tjänst och på hemsidan betonas den starkt. Verksamhetsberättelsen 2009 pryds av en svensk officer som delar ut något (mat, böcker?) till tacksamma svarta barn. Ekonomiskt är den svårare att bedöma. Det finns ett öronmärkt anslag på dryga 2 miljarder till ”Fredsfrämjande förbandsinsatser”. I verkligheten kostar dessa betydligt mera; man borde räkna ”några miljarder ytterligare” (Riksrevisionen, 2011:14) vilket skulle betyda 15- 20 % av budgetens 41 miljarder enbart i direkta utgifter. En mycket stor del av den löpande verksamheten i Sverige avser förberedelser för internationella insatser.
Varför ÖB (och de flesta andra) väljer att plötsligt tiga om detta är gåtfullt. Uppgiften är fastställd av riksdagen och har starkt politiskt stöd. Möjligen är de allra senaste erfarenheterna (Afghanistan och Libyen) inte helt uppmuntrande. Nordic Battle Group (senast 2011) behövde aldrig användas. Statsministern nämner inte heller den internationella uppgiften i sin famösa (men beundransvärt otaktiska) kommentar om Försvarsmakten som ett särintresse i en tid då vi inte har någon fiende.
Förklaringen till ”glömskan” kan ligga i att man i så fall skulle behöva erkänna en annan – och mer intressant – motsägelse i försvarspolitiken. Fredsfrämjande insatser behövs förvisso i en lång rad olika konfliktdrabbade länder och regioner. Men att sätta in militära förband är sällan vad som i första hand behövs: ”det är en sista utväg” (Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Anders Lindström på Armémuseum i september 2011). Diskussionen borde naturligtvis handla om hur vi kan förbättra den internationella fredsfrämjande insatsen. Internationell forskning bekräftar att metoder för förebyggande och förhandling är både kostnadseffektiva och realistiska. Att civila insatser kommer att dominera kanske blir ett problem för Försvarsmakten (på kort sikt) men är en logisk konsekvens av den aktiva freds- och säkerhetspolitik som vårt land har valt.
Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
