Den militära organisationen är inte längre grundläggande för statens identitet och funktion, och det bör den heller inte vara. Det skriver professor Lars Ingelstam.
I lördags den 22 mars intervjuades överbefälhavare Sverker Göransson på Ekots Lördagsintervju. Det var en sober, innehållsrik och sympatisk intervju. Göransson förklarade tålmodigt vad försvarets planering går ut på och att riksdagen beslutat att vi ska ha ett insatsförsvar (med förmåga till insatser internationellt, likaväl som i närområdet). På reporterns frågor gick han tålmodigt igenom allmänt kända problem:
Ja, säkerhetssituationen har förändrats, men detta är i första hand ett problem för diplomatin
Ja, det kan se konstigt ut att EU-länder i ganska stor skala har sålt militära plattformar till Ryssland – men samarbete och integration är alltid av värde… (Detta var ett av de märkligare inslagen i intervjun.)
Ja, personalsituationen är inte helt bra, men vi jobbar på den; det kommer att ta ett par år innan armén hinner ikapp.
Ja, våra medarbetare stannar lite för kort tid, men vi jobbar på det också.
Nej, vi bör inte ha fasta förband och infrastruktur på Gotland. Det anser Jan Björklund, men vi inom Försvarsmakten försöker förklara för honom hur vi tänker.
Tja, det här med ”en-veckaskriget” från intervjun i januari 2013 är lite uttjatat, men det gick ut på att renodla tanken på ett isolerat angrepp ”ett-till-ett”.
Ja, vi har gjort nytta i Afghanistan, men det kan bli oreda och väpnat motstånd när vi tagit hem våra soldater (här hörde jag en underton av missmod, kanske sorg, men den sakliga tonen behöll Göransson även då).
Ja, vi behöver några miljarder till i anslag för att hålla Försvarsmakten tillgänglig och användbar, vilket är vad riksdagen beställt 2009.
Ja, det är klart att våra önskemål kan gynnas av Ukrainakrisen (lite generad på rösten här). Men vi har argumenterat långsiktigt, och varje gång som försvaret lyfts fram i debatten, blir bedömningarna lite mer substantiella, menade ÖB.
Ja, Putin är opålitlig, men nej, det är oerhörd skillnad mellan läget på Krim och i Ukraina och situationen för de ryska minoriteterna i våra baltiska grannstater. Att tala om angrepp i vårt närområde är långsökt.
Jag lyssnade till detta med växande beundran. Både för vad som sades, men ännu mer för allt som inte sades. Inga överord om nationens heder eller att politikerna sviker våra modiga soldater. Inget brutalt språk, som fiende, döda, bekämpa eller förstöra, utan sympatiska uttryck som professionell, kvalitet, insats, tillgänglighet och att hjälpa till.
Göransson lät ungefär som en VD för ett större bussbolag. Punktligheten ska förbättras, det vore bra om personalen stannade längre hos oss, likviditeten borde förstärkas. Att då och då sälja utrustning till konkurrenter är inget konstigt. Uppgiften att sköta Sveriges försvarsmakt framstår som en storslagen övning i administrativ duglighet.
Tro nu inte att jag säger detta ironiskt! Jag är uppriktigt glad över att den högste företrädaren för Sveriges militära försvar lojalt inordnar sig bland andra verkschefer, argumenterar för sitt ansvarsområde utan överord och resonerar öppet om de problem som ”utvecklingen”, organisationen själv, eller möjligen dess politiska uppdragsgivare har skapat.
På ett slående sätt bekräftar denna intervju en tes som utvecklats av James J. Sheehan i hans bok “Where have all the soldiers gone?”. Sheehan är professor vid Stanforduniversitetet i USA: historiker med specialisering på Europa. Europa har en våldsam historia under ett och ett halvt decennium. Men nu är allt annorlunda.
Sheehans huvudtes är att de europeiska länderna med början 1945 har byggts upp som ”civila stater” (civilian states). Efter andra världskriget har ekonomiska framsteg haft högsta prioritet. Självkänsla och stolthet har knutits till BNP-tillväxt och handelsframgångar, till sociala reformer och medborgarnas trygghet.
Militär organisation och hårdvara har funnits med i statens satsningar, och gör det fortfarande. Men de har kommit att tilldelas allt mindre andelar av utgifterna. Framför allt betraktas de inte längre som grundläggande för statens identitet och funktion. Militärer betraktas ungefär som andra statstjänstemän som får argumentera för sin budget, och uniformer syns sällan på stan. Deras närvaro vid officiella statshändelser är diskret och en smula pliktskyldig. Boktitelns fråga – hämtad från Pete Seegers vackra och oändligt sorgsna protestsång från 1956 – kan nu besvaras.
Soldaten har blivit teknokrat och planerare. Det är en god utveckling.
Lars Ingelstam, forskare och författare
Aktuell med en ny bok FRED, SÄKERHET, FÖRSVAR författad i samarbete med Anders Mellbourn för Partnerskap 2014 finns att ladda ner på http://www.fredsagenda2014.se. Det finns även en begränsad tryckt upplaga: kontakta mig för leverans!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
