Lars Ingelstam: "Juholt inför tjänstesamhället"

Henrik Berggren berättar i sin Palme-biografi att statssekreterare Ulf Dahlsten (från 1984) energiskt försökte intressera Olof Palme för hur Sverige skulle ta klivet över till det post-industriella samhället och att denne ”verkade ta frågan på allvar”.

Vem eller vilka som kommer att intressera Håkan Juholt för frågor som bör tas på allvar är, när detta skrivs, inte klart. Hans med rätta hyllade tal, innehöll en uppfordran att vi ”förstår att läsa samhällets nya villkor”. Klokt sagt och säkert ärligt menat. Han trampade själv lite snett ett par dagar i förväg: ”Jag är övertygad om att Sverige aldrig kan bli ett rikt land om vi skattesubventionerar att vi går ut med hundar, att vi bäddar varandras sängar och att vi klipper varandras hår”.

Men låt oss ta det positivt. Den politiska rörelse som förmår koppla samman sunda värderingar – ”social demokrati” – med det post-industriella samhällets verklighet har framtiden för sig.

Sedan mer än 40 år har det så kallade tjänstedilemmat varit känt och diskuterats i litteraturen. Sådana tjänster som bygger på människors tid (vård, skola och omsorg, men också musik, teater och rådgivning) har en långsam produktivitetsutveckling: det tar i stort sett lika lång tid att undervisa eller spela en stråkkvartett nu som på 1800-talet. De högrationaliserade branscherna däremot erbjuder allt billigare produkter. Att betala för människors tid blir allt motigare. Det innebär ungefär en fördubbling av det relativa priset över en 20-årsperiod. Princeton-professorn William Baumol kallar detta obalanserad tillväxt.

Tjänstedilemmat är en huvudförklaring till den offentliga sektorns kostnadsproblem, som innebar att en lång period (mer än 30 år) av expansion upphörde kring 1980. Under hela denna period var faktiskt tillväxten balanserad (lika mycket gick till privat konsumtion som till gemensam välfärd)! Att hantera tjänstedilemmat är den avgörande utmaningen för den svenska modellen. Om vi inte ska höja skatterna (vilket partiordföranden tycks mena) blir det inte fler offentligt anställda. Då får man söka andra öppningar: Egenavgifter, egenarbete och kooperativ, mobilisera det civila samhällets organisationer, social värnplikt, med mera. Många ogillar sådana lösningar, men alla måste erkänna problemet. Vi är på glid bort från den ”goda” tjänsteekonomin (vård, skola, omsorg och kultur) in i en orimlig och onödig konsumtion av materiella ting. Men kulturen är inte en kundrelation och kärlek ska inte bara utövas på betald tjänstetid. Det vore ovärdigt att vika ner sig inför det ekonomiska tjänstedilemmat.

De privata tjänstesektorerna har haft svårt att ta fart, av samma skäl. Det finns nog de som på allvar menar att det på något sätt är ”riktig” ekonomi att fabricera hundhalsband och Doggy men inte att ”gå ut med hunden” och att det är mer ”ekonomiskt” att framställa frisörsaxar och speglar än att klippa hår. Eftersom det inte finns en ”trovärdig samhällsanalys” så ploppar det upp konstiga saker i debatten. Konstigast är nog att ”privatisering” skulle lösa problemet. Men tjänstedilemmat finns oavsett om det är bolaget eller kommunen som betalar lönerna. Rut-avdraget är ett (visserligen överdrivet och orättvist) försök att hantera tjänstedilemmat i verkligheten.

Vänstersidan i svensk politik har mycket att vinna på att försöka förstå tjänstedilemmat och balansera den obalanserade tillväxten. Man kunde börja med två hanterliga (!) reformförslag före nästa val:

• Sänk kostnaderna för ett stort register av tjänster (inte bara ”hushållsnära”), till exempel genom momsen.
• Se över hur offentliga välfärdstjänster kan kompletteras med okonventionella lösningar, typ föreningar och kooperativ. Det civila samhället bör ligga vårt hjärta närmare än bolag och riskkapitalister.

En ombalansering av tillväxten kommer att få djupa effekter i samhället. Konsumismen trängs tillbaka. Kulturella och medmänskliga värden får en bättre chans.

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring.