Upprepade krav ställs på mer pengar till försvaret. Men kraven har liten grund i forskningen och vad oberoende analyser kommit fram till. Det skriver professor Lars Ingelstam.
De som under de senaste 20 åren har haft ansvar för den svenska Försvarsmaktens planering har inte haft det lätt. Men ännu svårare har det nog varit för oss utomstående som försökt följa med och förstå.
Upprepade krav ställs också på mer pengar till försvaret. Men kraven har liten grund i forskningen och vad oberoende analyser kommit fram till. När man synar skälen visar det sig att det inte handlar om en förändrad säkerhetspolitisk bild.
I den här artikeln ska jag försöka ge svar på hur Försvarsmakten går till väga för att kunna höja anslagen. Och svara på frågan varför Försvarsmakten i år (2013) kan presentera ganska exakta behov av mera pengar: siffran 4 000 miljoner kronor har nämnts.
En näraliggande förklaring är att hoten har ökat. Den ryska björnen har vaknat och nu gäller det att skärpa sig för att stå emot.
Det ska direkt sägas att detta inte är Försvarsmaktens argument och inte heller något trovärdigt motiv för mera pengar. Att finna de ”rätta” motiven är dock inte lätt, och belyser än en gång hur svårt det är att bedriva seriös försvarsdebatt.
De omstörtande händelserna kring 1990 ändrade i grunden förutsättningarna för svensk säkerhets- och försvarspolitik. Vad skulle försvaret göra när det inte längre fanns någon fiende?
Strategiavdelningen vid Försvarsmakten (generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore) tog initiativet. De inledde en långsiktig planering mot 2020; sådan har sedan mitten av 1950-talet varit något av en paradgren inom försvaret.
Arbetet redovisades i ett antal rapporter åren 1997–2001. Tanken var att man fick behålla huvuddelen av det traditionella försvarsanslaget men ändå kunde ta en ”operativ time-out” (Kihls uttryck, 1997) och ”utnyttja stiltjen för att finna nya former som skulle göra organisationen mer lämpad att möta de utmaningar som kunde uppstå på lång sikt”.
Det nya innebar framför allt teknisk modernisering och beredskap för internationella insatser.
Denna långsiktiga planering präglade verksamheten under lång tid. På senare år har den kritiserats hårt, bland annat av militärer från en äldre generation. Andra ser generalernas initiativ som ett seriöst och professionellt försök att ta sig an den nya situationen. Försvarsmakten kämpade samtidigt med personalfrågor, materielinköp och en långsamt krympande ekonomi. Inför offentligheten visade man upp deltagande i internationella fredsaktioner som sitt nya varumärke. Annonser i Stockholms tunnelbana framställde soldaten som en biståndsarbetare i uniform.
ÖB Sverker Göranson gjorde vid nyåret 2013 sitt utspel att vi bara kan ”stå emot” ett angrepp under en vecka. Debatten visade att den internationella uppgiften snabbt glömdes bort.
Nu var det återigen territoriet och Ryssland som gällde. Medan Göranson tog sin time-out försökte Försvarsmaktens ledning hitta en rimlig argumentation inför Försvarsberedningen (som skulle avsluta sin första etapp i maj) och försvarsdepartementet.
Det gick inte att peka på Ryssland. Det är visserligen mycket som gått fel i det landet, men det gäller ännu att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid”.
FOI-forskning och oberoende diplomater bekräftar att varken förmågor eller avsikter tyder på akuta hot. Samtidigt är det frestande att peka på Ryssland om man har andra, till exempel inrikespolitiska, motiv för att slå vakt om försvarsanslagen.
Men det fanns andra argument att lyfta fram. I inriktningspropositionen (2008/09:140) står det att vi ska ha ”ett rörligt, flexibelt och insatsberett försvar som är användbart här och nu.”
Det är här som förklaringen ligger. Försvarsmakten tolkar ”användbart här och nu” så att förband ska vara klara för insats inom kortare tid än tre månader och i inget fall längre än sex månader. Detta skapar en ny och fast grund för kostnadsberäkningar. Det är alltså inte säkerhetspolitiska förändringar som motiverar kravet på högre anslag utan snarare en kameral räkneövning.
Försvarsplanering är inte lätt att förstå sig på. Jag undrar om ens våra riksdagsledamöter hänger med i svängarna?
Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring.
Aktuell med en ny bok FRED, SÄKERHET, FÖRSVAR författad i samarbete med Anders Mellbourn för Partnerskap 2014 finns att ladda ner på http://www.fredsagenda2014.se. Det finns även en begränsad tryckt upplaga: kontakta mig för leverans!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
