Att låsa fast framtidens försvarsanslag till en dyrbar och högteknisk satsning på stridsflygplan riskerar att bli en återvändsgränd med den förändrade hotbild Sverige i dag möter. Det skriver professor Lars Ingelstam.
Regeringens beslut att satsa på minst 40 så kallade ”super”-JAS-plan har väckt debatt. Detta är en fråga som bär långt in i framtiden: ekonomiskt men inte minst säkerhetspolitiskt. Många saknar en analys av det som rimligen borde stå i centrum: hur kan en nysatsning på JAS-plan bidra till Sveriges säkerhet och till en bättre och säkrare värld?
Jag vill peka på tre frågor som kräver en fördjupad diskussion. Den första: Är en satsning på JAS det rätta svaret på de hot som möter Sverige? Den andra: Kan en satsning på nya JAS stärka Sveriges nya, och mer aktiva roll i fredsfrämjande, internationella insatser? Och för det tredje: Kan satsningen på JAS (som även innefattar export) motiveras av att den värnar suveränitet och alliansfrihet?
När det gäller de hot som möter Sverige råder en bred enighet om att det inte finns någon akut militär hotbild mot Sverige. Ryssland upprustar visserligen, men riktar sig snarare söder- och österut. I stället växer andra typer av hot och risker fram. Försvarsberedningen pekade i sin analys (2007) på en bred hotbild, bortom militär konflikt. Den handlar om klimatförändringar, naturkatastrofer, terrorism och korruption, liksom ökad sårbarhet inom IT, energiförsörjning och matproduktion. En liknande hotbild lyfts fram av EU i den europeiska säkerhetsstrategin (ESS, 2003 och 2008).
Denna nya, breda hotbild betyder att Sverige behöver ett annat slags beredskap än förr. Att redan i dag låsa fast en stor del av framtidens försvarsanslag till en dyrbar och högteknisk satsning på stridsflygplan kan i detta perspektiv riskera att bli en återvändsgränd. JAS är inte självklart svaret på framtidens hot mot Sverige.
De internationella insatserna ges hög prioritet både i Försvarsmaktens självbild och i den politiska debatten. Kan en ny generation JAS-plan bidra till att stärka svenska, internationella insatser? Det är välkänt att svenska JAS-plan i något fall har använts i en sådan insats. Ingen seriös bedömare hävdar dock att vi kan motivera köpet av nya JAS för de internationella insatserna. Detta vore inte trovärdigt-
Vad som skulle krävas för att stärka dessa insatser är snarast en tyngdpunktsförskjutning mot våldsförebyggande och fredsfrämjande insatser. Resurser bör föras över från tung materiel till personal (både civil och militär). I detta perspektiv blir att låsa fast en stor del av försvarsanslaget till nya JAS-plan en felriktad prioritering.
Till sist. Ett klassiskt argument som ännu kan höras i debatten: vi ska köpa svenska vapen tillverkade i Sverige av svenska företag för att inte kompromettera neutraliteten. Vapenexport är förbjuden men kan tillåtas för att möjliggöra produktion i längre serier.
Men neutraliteten är i praktiken upphävd. Sedan början av 1990-talet har vi inte längre någon fiende – men inte heller några stormaktsblock att vara neutrala emellan. Relativt omfattande förpliktelser gäller i förhållande till Nato. Sverige har dessutom förbundit sig till viss samordning med EU, liksom med FN.
Det finns inte längre någon stark koppling mellan svenskt försvar och svensk vapentillverkning. I alla vapenindustrier finns utländska intressen och alla utom Saab är majoritetsägda av sådana. Handeln med vapen och komponenter sker allt mer längs rent kommersiella linjer och efter upphandling i konkurrens. Om detta är bra eller dåligt vill jag inte bedöma. Men det är faktiskt vad som gäller, och ingen av de politiska krafter som förespråkar JAS-affären har veterligen krävt en återgång till förhållandena före 1990.
Samtidigt har villkoren för svensk vapenexport förändrats. Vapenexporten har mer än tredubblats på tio år, en utveckling som kan förklaras med överkapacitet i den vapenindustri som är lokaliserad till Sverige. Försvarsmakten har dragit ner på inköpen och staten har uppmuntrat till ökad export. Sverige är i dag världens största vapenexportör per capita. Den vapenexport som en gång tilläts för att möjliggöra kostnadseffektiv produktion för det egna svenska försvaret har blivit en självständig och expansiv exportindustri. Avtal binder Sverige till långa samarbeten kring militär materiel, ibland med diktaturer. Allt detta skapar både kritik och politisk turbulens och upplevs av många svenskar som ett djupt moraliskt dilemma.
Nysatsningen på JAS-plan knyts direkt till en exportaffär (Schweiz). Trycket att exportera även till andra länder kommer att vara starkt. JAS-affären får därför en låsande effekt på våra relationer till flera andra länder och kommer i praktiken att försvåra den mer restriktiva exportpolitik som en politisk majoritet har krävt.
En satsning på en ny generation JAS är ett vägval, som kommer att påverka svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik i flera decennier framåt. Det finns skäl för alla parter att noga överväga konsekvenser och alternativ.
Lars Ingelstam, professor (emeritus) i teknik och social förändring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
