Trots en enkelspårig agitation under valrörelsen finns en bred och stabil enighet kring ett bredare synsätt på politik för säkerhet. Det skriver professor Lars Ingelstam.
Under en valrörelse blir den politiska temperaturen hög, men vi riskerar samtidigt att minnet blir kort och argumenten ännu kortare. ”Boom! Där rök Försvaret”. Den negativa reklamen är väl något som Moderaterna efter katastrofvalet får ta med i sin självkritik. I sak är denna affisch ett häpnadsväckande slarvigt angrepp på en tänkt rödgrön regering, antydande att den skulle ställa oss utan militär kapacitet.
Det finns goda skäl att tänka efter vad vi lärt oss under den intressanta tid som började med Berlinmurens fall, att Sovjetimperiet bröt samman och hotbilden med två antagonistiska supermakter försvann. Det vore sorgligt om de gångna 25 årens erfarenheter och tankar nu skulle sopas bort av slagord och ytliga fiendebilder. Under de decennier som följde hände nämligen minst tre intressanta saker i svensk säkerhetspolitik.
Den första byggde på insikten att avspänning och en demokratisk utveckling i länderna i Östersjöregionen (inklusive Ryssland) var den viktigaste säkerhetsfrågan för vårt land. Björn von Sydow (S) formulerade som försvarsminister (1997-2002) detta utomordentligt tydligt. En rad åtgärder som demokratibistånd, investeringar, folkrörelsekontakter, kulturutbyten – visserligen inte alltid samordnade – vidtogs (under både Bildt- och Carlsson-regeringarna). I efterhand kanske vi kan kalla det för ett Östersjöpaket för tillit och samarbete.
Den andra var att Försvarsmakten tog initiativ till ett omtänkande. Dess traditionella uppgifter höll på att försvinna. Generalerna Johan Kihl och Michael Moore ledde ett arbete med sikte på år 2020, med två huvudpunkter: Försvarsmakten ska kunna agera i internationella konflikter och tekniken ska moderniseras, särskilt med IT. Man kan ta en ”time-out” från den traditionella uppgiften att försvara Sveriges territorium.
Denna framtidsplanering fick ett tiotal år senare sin bekräftelse i beslutet om ”insatsförsvaret”: ett högtekniskt försvar (utan värnpliktiga) med möjligheter att göra insatser såväl i närområdet som internationellt.
Den tredje innebar att man lyfte fram behovet av att förebygga väpnade konflikter innan de blivit akuta eller brutit ut. Denna tanke borde ha slagit rot mycket tidigare, men det krävdes politiska tungviktare som Anna Lindh och Jan Eliasson för att sätta dem på den politiska agendan: Riksdagen fattade ett enhälligt beslut i frågan 2001.
Jag vill påstå att det, trots den enkelspåriga agitationen under valrörelsen finns en ganska bred och stabil enighet kring ett annat och bredare synsätt på politik för säkerhet.
Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) gick ut 2013 och argumenterade för att Försvarsmakten borde förbereda sig för civila samhällsinsatser. (Men när Åsa Romson (MP) i samband med branden i Västmanland påminde om samma sak blev hon beskylld för att politisera!) Vid offentliga debatter under våren har företrädare för de flesta riksdagspartier (från båda blocken) uttalat klara sympatier för en politik med stora inslag av förebyggande och civila insatser. Tunga utrikespolitiska auktoriteter har sagt samma sak.
I sitt Almedalstal gjorde vår blivande statsminister Stefan Löfven (S) en mycket tydlig och framsynt markering. I anslutning till den nya hotbilden slog han fast: ”Därför, måste Sveriges militära förmåga stärkas. Därför, måste vi öka Sveriges stöd för internationella samarbeten för fred och avspänning, runt Östersjön, i EU och i FN. Det är inte en fråga om antingen eller. Utan både och.”
En sådan ”både och”-politik kan bli ett starkt och nyskapande inslag i en S+MP-regerings politik. Den tonvikt som S (tillsammans med alliansen) har lagt på det militära kan mycket väl förenas med MP:s betoning av andra delar i vårt politiska arv (se ovan). Peter Hultqvist (S) är en envis och påläst förespråkare för ett effektivt och tillgängligt militärt försvar. Åsa Romson (MP) är välinformerad och övertygande som språkrör för den andra dimensionen i ”fred och avspänning”. Det finns utmärkta förutsättningar för ett ”både och”- försvar.
Problemen är snarare budgettekniska än ideologiska. I dag får de civila inslagen i en sådan ”både och”-politik alltför liten uppmärksamhet och otillräckliga ekonomiska resurser. Att minska spänningarna och skapa förtroende i Östersjöområdet är – återigen – den viktigaste säkerhetspolitiska utmaningen.
En militär nedrustning är inte möjlig i dagens läge, men vi måste ge aktiva civila insatser hög prioritet. De kan kanaliseras bland annat genom OSSE, internationella civilsamhällesorganisationer, svenska folkrörelser, vänorter, kulturinstitutioner och universitet. Ökade resurser till sådant skulle skicka positiva signaler och få snabbt genomslag.
Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
